Spjärnet

Att spjärnet ifrån, MOT något, görs, har avgjort mitt liv. Men inte ensamt. Stunder då inget spjärn funnits, eller något väntande bortom kunnat uppbringas...har utgjort hjälplösa stunder. Stunder att känna sig svag, riktlös och i grundvalarna tvivlande. Tvingande stiltje har gett vila till en överhettad önskan till storverk. Bryskt liknar sig livet till en sten uppsköljd på vindpinad strand. Fordom en klippa, ett berg, sprungen ur lavafloden och jordens själva kärna. Nu en nedslipad spillra i händerna på andra krafter, långt starkare än minnet från magman. Tröstande nog finner sig stenen vara i gott sällskap...där bland alla de andra stenarna. Stockarna. Snäckorna. Tångdrivorna. Plåtburkarna. Skummet och det ädlare bärnet. När insikten slår igenom det tunga, stilla och hjälplösa ; söker sig stenigheten spjärn och måttar ballistiken mot en ny framtid. Det är så det blir småsten. Det är så det blir vita sandstränder. Det är så vi drivs, med allt annat, vidare i livet.

  • ISSA ISSA » Jag - emballage:  ”Hej ! Jag har emballage får din konst . JAG -EMBALLAGE. / ISSA”

  • Marie vR » Påminner mig:  ”Jag älskar dina underfundiga, tänkvärda, mångfascetterade, naiva bilder!”

-

-