Om det bara fanns en

Om det bara fanns en tavla som följde oss genom livet, skulle min se ut så här. Målad på sedan 1995. Visst är det märkligt. Som min vägg i grottan. Det inre rummets projektion och klotter. På flera sätt rimmar den väl med flera av mina grundläggande estetiska principer och berättande avsikter. Låt oss idag kalla målningen för ett familjeporträtt. Ur otaliga lager och goda avsikter, stiger en bild. Gamlingar och nyfödda. Rester och spår. Det blir både vanställt och vackert. Gränser för det överarbetade är överträdda sedan 10 år. Minst. Nu är det något annat. Men vad är där att göra? Knacka fram något förhistoriskt ungdomsstreck eller lägga upp en ny formulering av livets egentliga form och färg?! Handen rör vid ytan och erfar det liv som passerat. Ögat svävar över arkipelagen och ser in i framtiden. Hjärtat tickar i sitt skåp och är för alltid fjättrat i sitt nu.
Jag är upptagen av den taffliga linjens liv. Den vibrerande och ofullständiga linjens önskan. Den omfamnande linjens utsträckta topp. Den sökande och helt självupptagna förmågan hos linjen att utropa; jag finns!
Familjen rör sig genom tiden och rummet. I vardagsrummet. I grottan. I det inre rummet.
Lyssnar om och om igen på epistel 34, av Bellman 1771 nedtecknad ...200 år innan mitt inträde i en spansk kurva kallad livet. Livet andades, hjärtat pickade och håret sveddes, även då.
Scenen äger ingen logik, bortom den som måste ordnas kontinuerligt av varje enskild fladdrande själ.

  • ISSA ISSA » Jag - emballage:  ”Hej ! Jag har emballage får din konst . JAG -EMBALLAGE. / ISSA”

  • Marie vR » Påminner mig:  ”Jag älskar dina underfundiga, tänkvärda, mångfascetterade, naiva bilder!”

-

-