Det som innebär

Läser recension av Bob Hanssons senaste diktsamling och minns bussresan med honom.
Vet vad det innebär.
Läser Amanda Kerfstedts novell Synd och om svekets iskalla anletsdrag.
Vet vad det innebär.
Läser artikel om Joris Luyendijk och upptäcker att även han föddes 1971.
Vet vad det innebär.
...
Våra två små är hos kusinerna. Jag och min livsvän städar. Sedan dricker vi kaffe och delar en glass sandwich. Vi pratar om föräldraskapet. Jag konstaterar min insikt om att jag inte längre är småbarnsförälder...efter 18 år(!) vi suckar och skrattar om vartannat. Livsvännen säger; "kommer du ihåg OS 1984 och gångtävlingen, med de stapplande på upploppet?!" Det gör jag inte, så hon googlar up klippet (från spansk tv). Det ser hemskt ut. Som en mer död än levande gångtrafikant på väg mot mållinjen, påhejad av en handfull funktionärer som pekar i riktning mot målet...om det skulle vara oklart. Väl över mållinjen faller kämpen i fyra vita famnar. Mer passande kunde inte liknelsen bli. Vi människor är fantastiska! Som kämpar och drömmer, vill framåt och tar hand om varandra. Kampen och drömmarna kan skifta, vad framåt tycka vara är ofta oklart...oftast finns någon där när vi behöver det. Nu är det sidbyte i matchen, paus mellan ronder, nytt set och lite game and match, för att tala på sportspråk. Hemmamatch byts mot bortamatch och jag lämnar numera gärna walk over eller slår pucken till icing. Påminner mig en fotbollsmatch på högstadiet, i en av alla tröttsamma sportturneringar vi fick genomlida (särskilt med vår klass som alltid fick pisk). Eftersom att jag visste att vi inte skulle vinna en enda match instruerade jag mina klasskamrater till att skjuta bollen så långt bort från planen som möjligt så fort de fick tag i den. Taktiken var mördande. Vi fick tre raka oavgjorda matcher och gick till semifinal, som vi förlorade. Det var inte särskilt snyggt, men jag upplevde att vi fick en särskild stolthet med oss. Istället för att förlora stort och att vi inom klassen skulle bli ovänner, kämpade vi som ett lag med en gemensam målbild; inte förlora; sparka ut bollen för allt vad du är värd. Det var med särskild glädje jag kunde le tillsammans med mina klasskamrater, istället för att bete mig illa mot dem (som jag brukade göra); för vad hade de att göra med den idiotiska idéen om att klass skulle ställas mot klass oavsett tillgångar och förmågor?! Att uppbåda det gemensamma momentet i en familj är ibland minst lika svårt. Sex olika individer, i olika åldrar, med olika utmaningar, beroende på vem de är, vilken situation vi är i och vid vilken tidpunkt på dagen det är. Den gemensamma nämnaren visar sig inte så lätt. Tror ibland inte det finns någon, eller ens att en sådan behöver sökas. Att illa fäkta framför flykt blir många gånger resultatet, då ingen kan fly. Vi måste lösa våra umbäranden för vi sitter i samma båt, knutna till varandra... beroende av varandra. Inte minst på ett emotionellt plan. Det är det tyngsta och det finaste. Själva anledningen till att sparka bollen så långt som möjligt från planen, till att kämpa, drömma, arbeta framåt och ta hand om varandra. Nu ska livsvännen och träna. Jag ska måla lite. Det är enkla passningar.

  • ISSA ISSA » Jag - emballage:  ”Hej ! Jag har emballage får din konst . JAG -EMBALLAGE. / ISSA”

  • Marie vR » Påminner mig:  ”Jag älskar dina underfundiga, tänkvärda, mångfascetterade, naiva bilder!”

-

-