Landsbygdstanke

Lyssnade på Horace Engdahl i Höganäs, som gjorde ett av sina många författarbesök i vårt avlånga land. Han hade aldrig tidigare varit i Höganäs, å andra sidan aldrig heller i Venedig (vilket han avslöjade nästan förläget). Han talade om svenska akademiens arbete med att utse pristagare i litteratur. Han talade om hur han skriver text och böcker. Det var småtrevligt. Mitt i alltihopa sitter dock Horace och påminner mig om min ambivalens inför det som pågår; kulturmanifestation. I det här fallet en självklar fixstjärna som kastar sitt ljus över ett avlägset hörn av världen. En person som lever sin tillvaro "i" kulturen, där han "är" kultur. Jag får som gammal lärare associationer till elever med någon sorts diagnos, då jag följer Horace språk och upptagenhet av sin upptagenhet. Känner däremot också av att Horace egentligen är så lagom road av jippot. Tänker att han nog helst vill vara ifred. När han refererar till Pessoa, säger han att Pessoa hade turen att aldrig behöva göra det Horace gör; det vill säga möta en publik. På frågan om han läser recensioner så är svaret nej. Eller jo, förläggaren har fått i uppgift att samla recensionerna i en påse som Horace tänkte läsa på midsommar för att sedan dricka sig full. Kulturen är ett livaktigt uttryck för våra inre liv. Kulturen tjänar förstås bara som rubrik till en kreativ massa, men också som raffinaderi och hierarkiseringsapparat till det personliga och intima...kanske är det här jag känner av ett motstånd och en motvilja till att medverka. Varmt medveten om att även jag spelar med på cirkusen, här ute på den lokala scenen på landsbygden, gläds jag åt den skapande kraften vi delar med Horace.

  • ISSA ISSA » Jag - emballage:  ”Hej ! Jag har emballage får din konst . JAG -EMBALLAGE. / ISSA”

  • Marie vR » Påminner mig:  ”Jag älskar dina underfundiga, tänkvärda, mångfascetterade, naiva bilder!”

-

-