Tryggare kan ingen vara

Trygg. Känn på det ordet. Numera förekommer det i alla tänkbara sammanhang. Tryggheten är inte längre cykelhjälm eller en fråga om att korsa vägen med viss försiktighet, det är det yttersta tecknet på livskvalité. På en plats och i en tid där vi aldrig varit tryggare har en efterfrågan på trygghet blivit både en eftertraktad hägring och big business.
Tiden då frasen "Tryggare kan ingen vara..." innebar att ett högre väsens famn rymde och skyddade envar som var i behov av tröst och respit är för de flesta av oss sekulariserade nordbor enbart ett avlägset minne förpassat till en historiebok. Tryggheten är nu inte bara ett personligt bekymmer utan också ett ansvar vi förväntas axla i dess fulla räckvidd då vi nu inte står till svars inför en högre makt.
Eftersom vi människor är av det lättskrämda slaget har en ny marknad i avsaknad av bortomvärldsliga krafter uppstått som förstått att sko sig på vår ängslan. Denna marknad vilar på ett tämligen nytt tanke- och livsvillkor som utmanar både fantasins gränser och samhällets kitt. Däremot har inte alla i vårt samhälle hamnat i valfrihetens centrum. Frihetens utsträckning är inte bara beroende av uppfinningsrikedomens gränser, utan vilar tryggt på kunskap och kapital (som inte sällan hänger ihop). Gemensamt mellan rik och fattig, mer eller mindre lärd, är att alla människor i allt större grad måste förhålla sig till och hantera de nya livsvillkoren, mer eller mindre framgångsrikt. Överrumplade är vi dock allihop över den nybjudna och tillsynes eftertraktade frukten.
Telefon- och elbolag, apotek, allsköns skolor, vård- och omsorgsinstitutioner är allas vår vardag att välja bland. Inför denna uppgift kan det välgrundat uppstå en känsla av otrygghet, för vad händer om valet faller på fel leverantör, pedagog eller läkare?! Att välja rätt bostadsområde eller kommun har också blivit en fråga om trygghet, vilket bland andra Täbys kommun insett som marknadsför sig med visionen om att bli Sveriges tryggaste kommun. I dagstidningen saluförs trygga brevlådor, larm och försäkringar. I en medial situation där hot säljer bättre än medmänsklighet accentueras en världsbild som fylls på av våldshandlingar på kärlekshandlingarnas bekostnad och skapar ett behov av trygghet. Som grädde på moset vädjar politiska partier om vårt förtroende att lita på deras medicin mot undergången.
Om vi inte väljer att rusa den yttersta dagen till mötes, utan tar ansvar för de nya livsvillkoren riskerar en kontrareproduktiv rörelse skapas i kölvattnet av erfarenheten av utsatthet. När vi i första hand ser över våra egna intressen, vilka vi blivit hänvisade till som den nya skapelsens villkor, i en tid då det är av största vikt att inse det gemensamma, uppstår en vind som blåser upp och skapar farhågor och orosmoln av det hotande.
En splittrande kraft riskerar att installeras in i en värld som byggs på den individuella och den egna gruppens lycka. Upplevelsen av denna kraft blir snart en konkret erfarenhet av ett ”vi-och-dom”, mellan dem som gör lyckosam val och mindre lyckosamma.  I sig ger denna upplevelse kraft till en i den stora bilden ogrundad, hotrealitet, åtminstone initialt. Franklin D Roosevelts ord; "det enda vi har att frukta är fruktan själv" är korrekta i sin analys, men kan inte enskilt avstyra en växande otrygghetsrörelse. Om vi inte lyssnar till dessa ord och konkret skapar en sanning bortom fruktan och hot, vilket kräver att vi kollektivt både erkänner och tar ansvar frihetens dubbelhet, kommer sannolikt skenande tendenser att framträda.
I det dilemma som uppstått i vår tid kring vilken värld vi skall behålla eller lämna, vilka mål, medel och hot som föreligger i nuet, har det mest exponerade och märkligt nog mest effektiva verktyget i samtidsdiskursen varit talet om trygghet. Tryggheten som skall rädda oss från det hotande okända. Men vad händer om vi inte kan lite på vår egen förmåga att välja bort hot och inte heller dem som lovar tryggheten från allt otäckt vi med fantasins hjälp kan iscensätta?
Trots att det fysiska hotet å ena sidan är på ett betryggande avstånd för de flesta uppstår en bild av ett reellt behov av att skydda sig, att känna sig trygg, är den å andra sidan påtagligt nära i vårt eget intellektuella kampmoment med frihetens ansvar. Striden står alltså inte så mycket mot den yttre hotande fienden som mot den inre - i oss själva och i det system vi agerar.
Här är det avgörande att skilja på det faktum att vi är trygga och att vi kan skapa trygghet (likväl som otrygghet) och känslan av att vara trygg. I en miljö där vi ständigt blir exponerade för världens samlade otryggheter väcks obevekligt känslor av oro, hot och otrygghet. Det är i denna intrikata situation av tanke- och känsloutmaning vi riskerar att tappa orienteringen kring graden av mänsklighetens, nationens och vår personliga utsatthet. Insikten om att det samhällsklimat som tar form beror på vad vi alla bidrar till att skapa är en viktig utgångspunkt i allt samhällsbyggande. Detta tillstånd ställer höga krav på sinnesnärvaro, kritisk kunskap och medmänsklighet.
Tryggare kan ingen vara än den som innehar en brevlåda av det rätta snittet, en rejäl brandvägg på datorn, pensionssparar, förverkligar sig på dygnets alla timmar, satt sina barn i en skola på behörigt avstånd från de andra, inte bär för kort kjol och verkligen tänkt igenom om min granne höjer värdet på min fastighet.
Eller – tryggare kan ingen vara än den som litar på den andre…och blir besannad därefter.
 Vår tids utmaningar är inte mindre än tidigare tiders. Kanske tvärtom större. Däremot är vi fler, kunnigare och rikare än någonsin. Nog skulle vi kunna förvalta vår frihet till att om inte skingra vår förmåga till ängslan, omsätta denna till sinnesro och visionär riktning baserad på friheten att välja att göra gott. För det gemensamma. Då måste vi förstå att låta oron utgöra den del den faktiskt har rätt till. Men inte mer än så.

  • ISSA ISSA » Jag - emballage:  ”Hej ! Jag har emballage får din konst . JAG -EMBALLAGE. / ISSA”

  • Marie vR » Påminner mig:  ”Jag älskar dina underfundiga, tänkvärda, mångfascetterade, naiva bilder!”

-

-