Upptäcker att det blir lite mjukare med små, små linjer och prickar. Tuschpennan är en bestämd medspelare.

Läs hela inlägget »

I min ungdom tänkte jag på min hy som om det var en stjärnkarta. Eller möjligen en blomsteräng. Det hjälpte. Att orientera sig efter ett ansikte är inte lätt. Om det nu var ett eftersträvansvärt mål.

Tecknar för att det ger intryck.

Läs hela inlägget »

När jag målar söker sig verket fram. Den känsla och tematik jag bär i mig, tillåts finna sin form. Ibland blir det väntat, men ofta oväntat (till sitt uttryck). Det här verket handlar om föräldratemat vidare. ”SWEET” (text i målningens bas). Bitterljuvt. Men också ”sweet” i dess inte fullt så ironiska mening. Ljuvt. Den här föräldern är en sfinx, en skyddare. De små barnliven innanför det skyddande kraftfältet. Lutade och inbäddade i den varma och mjuka famnen, varifrån de kommer att växa ut i sina egna liv. Funderar över förälderns ansiktsuttryck. Det följer med måleriet. Det tog sin plats utan att jag ägnade det någon större tanke. Blickar upp. Med sina mångtaliga händer. Överlappande och samverkande. Mjuka och hårda. Öppna och knutna. Ja, vad krävs inte av föräldern?

Läs hela inlägget »

Hegemonisk maskulinitet. ”Ankdammen”. Sedan jag målade fram den här gestalten har jag inte kunnat släppa tanken på hur bra badankan skulle fungera tillsammans med honom. En scen där maskuliniteten plaskar runt med sina viktigheter. Äger. Mästrar och leker. Det ”upp-till-midjan-blöta” handlar om ”kejsaren-är-naken”...byxlöst fångad i badkaret. Kan handla om hur leken med badankorna leder till smältande polarisar och det absurda i att leken fortsätter ostört. Kolla mina badankor...

Läs hela inlägget »

I famnen. Hur kunde jag veta att du kunde vara så nära? ...vad alla omkullvälta muggar betydde och byggde för fundament? ...vad min kropps genomsynlighet kunde skapa för boplats för oss båda? Målar dessa scener innan de lämnar mig.

Läs hela inlägget »

Handlar om livsbygget, balansakten, vars översta bit alltid är oviss och i tillblivelse. Handlar om den sammanflätade tankebubblan som svävar över alltet, lätt lutad och fäst vid huvudets topp. Personen, med den där blicken som ser inåt istället för utåt, vilandes i handlov, funderar på det som varit och skall komma.

Läs hela inlägget »

Söker gestalta sängscenen. Ni vet den med barn ovanpå, bredvid och intill. En här och en där omslingrad. Söker gestalta närhetsrelationen som samsovande och samvarande ger. Söker gestalta omfamnandet och händers sökande för stöd och stabilitet. En rund varm rygg och mage. En mjuk kind. En sprättande unge. En liten hand. Mina barn, mitt liv. Målar vidare.

Läs hela inlägget »

Vem önskar sig inte lite Renässans ibland? Man sitter där med sin gamla självbild, ett vacuumförpackat arvegods. Förslutet och sett genom en konvex lins. Värt att fundera på hur som helst. Varje uttryck bär sina begränsningar och saknader. Precis som sina speciella tillgångar.

Läs hela inlägget »

Tänker på Lena Cronqvists föräldra-barn-scener. Funderar på min relation till mina barn. Tänker på Pietá. Alla dessa kvinnor som skyddar, håller om och omvårdar. Men jag då - mannen, pappan...människan? Min relation till mina barn; fysisk, nära och så full av önskningar. Nog känner jag mitt Lena-Cronqvist-föräldraskap, men det andra då? Det där fina. Det som är själva fundamentet för tilltro. Det finns också. Jag tänker mig att det kan se ut så här om jag målar det.

Läs hela inlägget »

Allt stöket och spillandet. Tallrikar och glas. Huller om buller efter familjens logik. Allt som ledde oss hit. Allt som pekar mot framtiden. Nog går det att begripa världen efter matsalsbordets scen.

Läs hela inlägget »

Hur mycket har inte rymts i famnen? Barnen, kärleken, drömmarna och alla goda intentioner. Lusten, vilan och eftertanken. Famnens transparenta tidlöshet.

En liten veckas måleri.

Läs hela inlägget »

Hamnade oväntat i ett självporträtt. Passar väl bra inför det kommande.

Läs hela inlägget »

Fritt efter Giotto

Läs hela inlägget »

Tänker på rökare

Läs hela inlägget »

I danandet av nästa steg.

Läs hela inlägget »

I tecknandet av en infallsvinkel blev många rutor utanför det slutliga formatet. Som hyvelspån på en arbetsbänk.

Läs hela inlägget »

Varje dag kräver sin balansakt. Att stapla och begripa hur en ordning kan arrangeras i det som är aktuellt. Personer, händelser och känslor. Överlappande och sammanflätat, beroende av vartannat och varannan. Måleri.

Läs hela inlägget »

Upptäcker att det blir lite mjukare med små, små linjer och prickar. Tuschpennan är en bestämd medspelare.

Läs hela inlägget »

I min ungdom tänkte jag på min hy som om det var en stjärnkarta. Eller möjligen en blomsteräng. Det hjälpte. Att orientera sig efter ett ansikte är inte lätt. Om det nu var ett eftersträvansvärt mål.

Tecknar för att det ger intryck.

Läs hela inlägget »

När jag målar söker sig verket fram. Den känsla och tematik jag bär i mig, tillåts finna sin form. Ibland blir det väntat, men ofta oväntat (till sitt uttryck). Det här verket handlar om föräldratemat vidare. ”SWEET” (text i målningens bas). Bitterljuvt. Men också ”sweet” i dess inte fullt så ironiska mening. Ljuvt. Den här föräldern är en sfinx, en skyddare. De små barnliven innanför det skyddande kraftfältet. Lutade och inbäddade i den varma och mjuka famnen, varifrån de kommer att växa ut i sina egna liv. Funderar över förälderns ansiktsuttryck. Det följer med måleriet. Det tog sin plats utan att jag ägnade det någon större tanke. Blickar upp. Med sina mångtaliga händer. Överlappande och samverkande. Mjuka och hårda. Öppna och knutna. Ja, vad krävs inte av föräldern?

Läs hela inlägget »

Hegemonisk maskulinitet. ”Ankdammen”. Sedan jag målade fram den här gestalten har jag inte kunnat släppa tanken på hur bra badankan skulle fungera tillsammans med honom. En scen där maskuliniteten plaskar runt med sina viktigheter. Äger. Mästrar och leker. Det ”upp-till-midjan-blöta” handlar om ”kejsaren-är-naken”...byxlöst fångad i badkaret. Kan handla om hur leken med badankorna leder till smältande polarisar och det absurda i att leken fortsätter ostört. Kolla mina badankor...

Läs hela inlägget »

I famnen. Hur kunde jag veta att du kunde vara så nära? ...vad alla omkullvälta muggar betydde och byggde för fundament? ...vad min kropps genomsynlighet kunde skapa för boplats för oss båda? Målar dessa scener innan de lämnar mig.

Läs hela inlägget »

Handlar om livsbygget, balansakten, vars översta bit alltid är oviss och i tillblivelse. Handlar om den sammanflätade tankebubblan som svävar över alltet, lätt lutad och fäst vid huvudets topp. Personen, med den där blicken som ser inåt istället för utåt, vilandes i handlov, funderar på det som varit och skall komma.

Läs hela inlägget »

Söker gestalta sängscenen. Ni vet den med barn ovanpå, bredvid och intill. En här och en där omslingrad. Söker gestalta närhetsrelationen som samsovande och samvarande ger. Söker gestalta omfamnandet och händers sökande för stöd och stabilitet. En rund varm rygg och mage. En mjuk kind. En sprättande unge. En liten hand. Mina barn, mitt liv. Målar vidare.

Läs hela inlägget »

Vem önskar sig inte lite Renässans ibland? Man sitter där med sin gamla självbild, ett vacuumförpackat arvegods. Förslutet och sett genom en konvex lins. Värt att fundera på hur som helst. Varje uttryck bär sina begränsningar och saknader. Precis som sina speciella tillgångar.

Läs hela inlägget »

Upptäcker att det blir lite mjukare med små, små linjer och prickar. Tuschpennan är en bestämd medspelare.

Läs hela inlägget »

I min ungdom tänkte jag på min hy som om det var en stjärnkarta. Eller möjligen en blomsteräng. Det hjälpte. Att orientera sig efter ett ansikte är inte lätt. Om det nu var ett eftersträvansvärt mål.

Tecknar för att det ger intryck.

Läs hela inlägget »

När jag målar söker sig verket fram. Den känsla och tematik jag bär i mig, tillåts finna sin form. Ibland blir det väntat, men ofta oväntat (till sitt uttryck). Det här verket handlar om föräldratemat vidare. ”SWEET” (text i målningens bas). Bitterljuvt. Men också ”sweet” i dess inte fullt så ironiska mening. Ljuvt. Den här föräldern är en sfinx, en skyddare. De små barnliven innanför det skyddande kraftfältet. Lutade och inbäddade i den varma och mjuka famnen, varifrån de kommer att växa ut i sina egna liv. Funderar över förälderns ansiktsuttryck. Det följer med måleriet. Det tog sin plats utan att jag ägnade det någon större tanke. Blickar upp. Med sina mångtaliga händer. Överlappande och samverkande. Mjuka och hårda. Öppna och knutna. Ja, vad krävs inte av föräldern?

Läs hela inlägget »

Hegemonisk maskulinitet. ”Ankdammen”. Sedan jag målade fram den här gestalten har jag inte kunnat släppa tanken på hur bra badankan skulle fungera tillsammans med honom. En scen där maskuliniteten plaskar runt med sina viktigheter. Äger. Mästrar och leker. Det ”upp-till-midjan-blöta” handlar om ”kejsaren-är-naken”...byxlöst fångad i badkaret. Kan handla om hur leken med badankorna leder till smältande polarisar och det absurda i att leken fortsätter ostört. Kolla mina badankor...

Läs hela inlägget »

I famnen. Hur kunde jag veta att du kunde vara så nära? ...vad alla omkullvälta muggar betydde och byggde för fundament? ...vad min kropps genomsynlighet kunde skapa för boplats för oss båda? Målar dessa scener innan de lämnar mig.

Läs hela inlägget »

Handlar om livsbygget, balansakten, vars översta bit alltid är oviss och i tillblivelse. Handlar om den sammanflätade tankebubblan som svävar över alltet, lätt lutad och fäst vid huvudets topp. Personen, med den där blicken som ser inåt istället för utåt, vilandes i handlov, funderar på det som varit och skall komma.

Läs hela inlägget »

Söker gestalta sängscenen. Ni vet den med barn ovanpå, bredvid och intill. En här och en där omslingrad. Söker gestalta närhetsrelationen som samsovande och samvarande ger. Söker gestalta omfamnandet och händers sökande för stöd och stabilitet. En rund varm rygg och mage. En mjuk kind. En sprättande unge. En liten hand. Mina barn, mitt liv. Målar vidare.

Läs hela inlägget »

Vem önskar sig inte lite Renässans ibland? Man sitter där med sin gamla självbild, ett vacuumförpackat arvegods. Förslutet och sett genom en konvex lins. Värt att fundera på hur som helst. Varje uttryck bär sina begränsningar och saknader. Precis som sina speciella tillgångar.

Läs hela inlägget »