2014 > 10


Orden imiterar världen.
Världen är där. Orden är här.
Konsten hamnar någonstans mitt i mellan.
Först världen, sedan konsten och därefter orden.
Världen utgörs av det utförda och bortglömda.
Konsten utgörs av det jaget vet och lever.
Orden utgörs av det vi trodde och önskade.
Konsten gör sitt eget.
Världen blir det som gjorts.
Sedan fortsätter det.

Läs hela inlägget »

Orden fäller ut som avlagringar. Livet lämnar begreppsliga spår. Orden är tankens kalk. Jag tror att orden bär på något. Vaskar med grovmaskig sil i den osinande bäcken av erfarenheter. Efter 3 små samlingar följer en fjärde. I sinom tid. Nedan 0;

http://checkout.frontbook.crimson.se/?fsaction=Share.preview&ref2=c0763cf96b49b8e4f61ce86407f9d9bd

Läs hela inlägget »

Läser om tarahumarelöpare. Kan inte undgå att påverkas...att nicka instämmande. För det är så det är - människor gör ursprungligen saker för att det är nödvändigt. Nödvändigt njutbart. Allt annat är historia. Så är det också med måleriet, med konsten. Innan någon begrep att de gjorde konst, eller ens en målning, gjorde de vad de gjorde - för att det var ursprungligt njutbart. Och inte bara därför. Själva överlevnaden stod på spel - mänskligheten självt. Tanken, drömmen och förståelsen vilade på själva aktiviteten - måleriet, såväl som löpandet. När jag undrar varför jag fortsätter att göra bilder och under vilka skäls förtecken, är det bara att ge mig ut på en löptur - att ställa mig inför dukens yta - för dess egen skull. För att vi lever. För att vi längtar. För att vi njuter. För att vi är människor. För att jag vill.

Läs hela inlägget »

I mitt arbete med måleriet har det under de senaste åren framträtt några återkommande objekt som representativa bastoner, symboliska fyrar. 
Kannan
Bordet
Buren
Kärlet
Knoppen
Alla är gestaltningar av kroppen i dess skiftande funktioner och innebörder.
Kannan är jaget som ger, som förmedlar och som skapar . Kannan häller och bjuder.
Bordet är jaget som bär, som ordnar och exponerar. Bordet är kraft och goda avsikter.
Buren är jaget som roll, som stänger in och släpper ut. Buren är tillflykt och flykt.
Kärlet är jaget som samlar, som rymmer och som lagrar. Kärlet är det privata och omslutna.
Knoppen är jaget som växer, som vilar och som lovar något nytt. Knoppen spränger och sluter sig.
.
I samsande lek med bildens särskilda historia får fyrarna lysa i tillvarons dunkla gryningsljus.
.

Läs hela inlägget »

Pysslar med hemmets blommor. Bakar maränger. Vässar penslar. Betraktar skärvorna som ligger i hörnen. Skissar i tanken kring tillvarons djup. Kuperar dukarna. Lägger överkastet som det skall vara. Lyssnar på tidens bestämda små taktfasta steg. Över min hjässa lägger jag en sval duk av förhoppningar. På himlen tecknar gässen riktning mot andra tider.

Läs hela inlägget »

2014 > 10


Orden imiterar världen.
Världen är där. Orden är här.
Konsten hamnar någonstans mitt i mellan.
Först världen, sedan konsten och därefter orden.
Världen utgörs av det utförda och bortglömda.
Konsten utgörs av det jaget vet och lever.
Orden utgörs av det vi trodde och önskade.
Konsten gör sitt eget.
Världen blir det som gjorts.
Sedan fortsätter det.

Läs hela inlägget »

Orden fäller ut som avlagringar. Livet lämnar begreppsliga spår. Orden är tankens kalk. Jag tror att orden bär på något. Vaskar med grovmaskig sil i den osinande bäcken av erfarenheter. Efter 3 små samlingar följer en fjärde. I sinom tid. Nedan 0;

http://checkout.frontbook.crimson.se/?fsaction=Share.preview&ref2=c0763cf96b49b8e4f61ce86407f9d9bd

Läs hela inlägget »

Läser om tarahumarelöpare. Kan inte undgå att påverkas...att nicka instämmande. För det är så det är - människor gör ursprungligen saker för att det är nödvändigt. Nödvändigt njutbart. Allt annat är historia. Så är det också med måleriet, med konsten. Innan någon begrep att de gjorde konst, eller ens en målning, gjorde de vad de gjorde - för att det var ursprungligt njutbart. Och inte bara därför. Själva överlevnaden stod på spel - mänskligheten självt. Tanken, drömmen och förståelsen vilade på själva aktiviteten - måleriet, såväl som löpandet. När jag undrar varför jag fortsätter att göra bilder och under vilka skäls förtecken, är det bara att ge mig ut på en löptur - att ställa mig inför dukens yta - för dess egen skull. För att vi lever. För att vi längtar. För att vi njuter. För att vi är människor. För att jag vill.

Läs hela inlägget »

I mitt arbete med måleriet har det under de senaste åren framträtt några återkommande objekt som representativa bastoner, symboliska fyrar. 
Kannan
Bordet
Buren
Kärlet
Knoppen
Alla är gestaltningar av kroppen i dess skiftande funktioner och innebörder.
Kannan är jaget som ger, som förmedlar och som skapar . Kannan häller och bjuder.
Bordet är jaget som bär, som ordnar och exponerar. Bordet är kraft och goda avsikter.
Buren är jaget som roll, som stänger in och släpper ut. Buren är tillflykt och flykt.
Kärlet är jaget som samlar, som rymmer och som lagrar. Kärlet är det privata och omslutna.
Knoppen är jaget som växer, som vilar och som lovar något nytt. Knoppen spränger och sluter sig.
.
I samsande lek med bildens särskilda historia får fyrarna lysa i tillvarons dunkla gryningsljus.
.

Läs hela inlägget »

Pysslar med hemmets blommor. Bakar maränger. Vässar penslar. Betraktar skärvorna som ligger i hörnen. Skissar i tanken kring tillvarons djup. Kuperar dukarna. Lägger överkastet som det skall vara. Lyssnar på tidens bestämda små taktfasta steg. Över min hjässa lägger jag en sval duk av förhoppningar. På himlen tecknar gässen riktning mot andra tider.

Läs hela inlägget »

2014 > 10


Orden imiterar världen.
Världen är där. Orden är här.
Konsten hamnar någonstans mitt i mellan.
Först världen, sedan konsten och därefter orden.
Världen utgörs av det utförda och bortglömda.
Konsten utgörs av det jaget vet och lever.
Orden utgörs av det vi trodde och önskade.
Konsten gör sitt eget.
Världen blir det som gjorts.
Sedan fortsätter det.

Läs hela inlägget »

Orden fäller ut som avlagringar. Livet lämnar begreppsliga spår. Orden är tankens kalk. Jag tror att orden bär på något. Vaskar med grovmaskig sil i den osinande bäcken av erfarenheter. Efter 3 små samlingar följer en fjärde. I sinom tid. Nedan 0;

http://checkout.frontbook.crimson.se/?fsaction=Share.preview&ref2=c0763cf96b49b8e4f61ce86407f9d9bd

Läs hela inlägget »

Läser om tarahumarelöpare. Kan inte undgå att påverkas...att nicka instämmande. För det är så det är - människor gör ursprungligen saker för att det är nödvändigt. Nödvändigt njutbart. Allt annat är historia. Så är det också med måleriet, med konsten. Innan någon begrep att de gjorde konst, eller ens en målning, gjorde de vad de gjorde - för att det var ursprungligt njutbart. Och inte bara därför. Själva överlevnaden stod på spel - mänskligheten självt. Tanken, drömmen och förståelsen vilade på själva aktiviteten - måleriet, såväl som löpandet. När jag undrar varför jag fortsätter att göra bilder och under vilka skäls förtecken, är det bara att ge mig ut på en löptur - att ställa mig inför dukens yta - för dess egen skull. För att vi lever. För att vi längtar. För att vi njuter. För att vi är människor. För att jag vill.

Läs hela inlägget »

I mitt arbete med måleriet har det under de senaste åren framträtt några återkommande objekt som representativa bastoner, symboliska fyrar. 
Kannan
Bordet
Buren
Kärlet
Knoppen
Alla är gestaltningar av kroppen i dess skiftande funktioner och innebörder.
Kannan är jaget som ger, som förmedlar och som skapar . Kannan häller och bjuder.
Bordet är jaget som bär, som ordnar och exponerar. Bordet är kraft och goda avsikter.
Buren är jaget som roll, som stänger in och släpper ut. Buren är tillflykt och flykt.
Kärlet är jaget som samlar, som rymmer och som lagrar. Kärlet är det privata och omslutna.
Knoppen är jaget som växer, som vilar och som lovar något nytt. Knoppen spränger och sluter sig.
.
I samsande lek med bildens särskilda historia får fyrarna lysa i tillvarons dunkla gryningsljus.
.

Läs hela inlägget »

Pysslar med hemmets blommor. Bakar maränger. Vässar penslar. Betraktar skärvorna som ligger i hörnen. Skissar i tanken kring tillvarons djup. Kuperar dukarna. Lägger överkastet som det skall vara. Lyssnar på tidens bestämda små taktfasta steg. Över min hjässa lägger jag en sval duk av förhoppningar. På himlen tecknar gässen riktning mot andra tider.

Läs hela inlägget »