2015 > 03

Ansikten… vad är det? Ett utseende, ett uttryck… än mer en personlighet och en känslomässig yta – en expressiv oas. Ansiktets sidor tycks vara oändliga. Jag har vänt och vridit på ansiktet en tid och funnit att mitt möte med alla dessa människor ger mersmak. Jag vill veta mer, jag vill känna mer, jag vill svepas med… ännu en tid. Arbetet med att framställa ansiktena möjliggör det, men intressant nog också det möte som uppstår med ansiktet som framträtt. Vad tänker, vill, önskar och drömmer hen? Vad tänker, vill, önskar och drömmer jag? Ansiktet tycks vara porten mellan oss alla och de inre världar vi bär på.

Läs hela inlägget »

Ett extra vattenhål under konsthelgen No # 1,
OBS! Håller öppet mellan 14 & 16 på söndag. Stängt på måndag.

Läs hela inlägget »

Stiger av konstrundan för det här året.
Men konsten lever ändå.
Ni som vill se vad jag gjort, in real life, behöver alltså inte komma en tisdag eller onsdag detta året.
Öppnar upp och visar FACES på Magasin 36 i Höganäs hos Community Works.
Väl mött.

Läs hela inlägget »

Tranströmer skriver; "Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar", kanske har jag bläddrat i gamla arkiv?
Jag bläddrar bottenlöst vidare i min 1000-åriga historia.
Barbara Kruger; "your gaze hits the side of My face"' fast jag tänker tvärtom - Your face hits the side of My gaze...
Som en solkatts pisksnärt...kan inte värja mig. Och vill inte heller så.

Läs hela inlägget »

Stället för konstrundan

Läs hela inlägget »

På ett Magasin nära dig

Läs hela inlägget »

Så var utställningen i Falsterbo över.
Tack alla ni som besökte konsthallen.
Mycket värme :)

Läs hela inlägget »

På den cardiokromatiska filmduken, i det personliga biomörkret, tecknar sig ansikten likt norrsken med färgstarka penseldrag. Sveper fram som virvelströmmar av nedslag, punkter och stråk. På den cardiokromatiska filmduken - i folkmun kallat för insidan av ögonlocket - framställer sig bilder som av sig självt. Om jag kniper till lite extra går färgerna i gult, orange och rött. Om jag stilla inväntar de svepande vindarna med tungt slutna ögonlock ter det sig ofta i blått, lila och grönt. Jag ser upp i den molnfria natthimlen och leker med de framträdande gestalterna. Vrider på dem lätt, låter dem vila en stund i lätt sidoskugga, konverserar intresserat. Öppnar ögonen för att vila. Tar ett djupt andetag och sjunker än en gång ned under den cardiokromatiska filmduken. Låt samtalet fortsätta.

Läs hela inlägget »

Dessa dagars utmaning tycks inte enbart vara att bibehålla sig intakt, utan att förändras med det omgivande. Det är liksom tvingande så. Med fasa kan jag se mina torn, som jag så stiligt fått att balansera, rasa. Min tidigare iver att bygga om, bygga nytt...är inte lika stark. Kanske är det just "iver" som blivit out-of-date, och snarare "trägen vinner" som kan bära vidare. Fast det kunde lika gärna vara "jaha?" eller "hmmmm". Att låta bitarna ligga spridda en tid, vilandes, verkar hur som helst välgörande. Uppenbart är att ingen "vinner" i ordets rätta bemärkelse, men insatser krävs för att framskjuta möjligheter till nya mönster, ny harmoni. Tror nog att det bärande ordet i bygget är "skapande". "Trägen skapar" låter bättre. Då måste de kraftigaste vindstyrkor av oro, tvivel och trötthet dra förbi. Det är givet. För att balansen skall bestå...en tid.

Läs hela inlägget »

Ett liv stannar aldrig upp, men tanken kan göra det.
Något hände i mig för att något främmande träffat mig. Jag lärde mig att det främmande är en källa. Till kunskap, till andra horisonter och till ett annat liv.
Framtiden lovade, men infriade den sina löften? Så här i efterhand begriper jag att framtiden varken lovar eller kan ställas till svars. Dessutom lade jag orden i dess mun och fick det att framstå som att något påståtts. Jag var den intrigmakaren, inte framtiden. Det är sannolikt så vi medskapar våra liv, genom att bygga sagor, som kan bli berättelser och kanske också strängar av realitet, som i sin tur bär sin potentialitet vad gäller mening och innehåll. Framtiden blir min framåtsyftande skugga. Min ständigt föränderliga skugga. På förmiddagen då avtalen slöts (med mig själv) var solens läge olikt eftermiddagens solstånd då jag trädde genom de marker avtalen gällde. Framtiden lovar, för att den måste det; den ger samtiden sin förhoppning och meningsfullhet - inte bara som hägring utan som fond till våra drömmar.

Läs hela inlägget »

Att spjärnet ifrån, MOT något, görs, har avgjort mitt liv. Men inte ensamt. Stunder då inget spjärn funnits, eller något väntande bortom kunnat uppbringas...har utgjort hjälplösa stunder. Stunder att känna sig svag, riktlös och i grundvalarna tvivlande. Tvingande stiltje har gett vila till en överhettad önskan till storverk. Bryskt liknar sig livet till en sten uppsköljd på vindpinad strand. Fordom en klippa, ett berg, sprungen ur lavafloden och jordens själva kärna. Nu en nedslipad spillra i händerna på andra krafter, långt starkare än minnet från magman. Tröstande nog finner sig stenen vara i gott sällskap...där bland alla de andra stenarna. Stockarna. Snäckorna. Tångdrivorna. Plåtburkarna. Skummet och det ädlare bärnet. När insikten slår igenom det tunga, stilla och hjälplösa ; söker sig stenigheten spjärn och måttar ballistiken mot en ny framtid. Det är så det blir småsten. Det är så det blir vita sandstränder. Det är så vi drivs, med allt annat, vidare i livet.

Läs hela inlägget »

Ett inte så ovanligt tema på våra Pecha-kucha-kvällar är resor. Oavsett destination är det oftast underlaget för en personlig resa. Så är det även i mitt fall i min lilla presentation ikväll. Skillnaden ligger möjligen i att jag inte hade tänkt mig min resa. Den kom liksom oavsiktligt.
.
Ni som känner mig lite grand, vet att jag målar. Sedan 2001 har det haft den här karaktären. Ljust lätt och baserat i hemmets vrå och miljö. Lekfullt och allvarligt på samma gång.
.
Men så hände det sig förra våren att jag la penslar och pennor på hyllan. Min kraft hade flugit sin kos och jag ville mest vila.
.
Först på höstkanten började känna en smygande aptit på något, men visste inte riktigt vad.
Jag började trevande leta i skafferiet. Fanns där någon gammal skåpmat att bygga på?
.
Jag fann mina gamla kritor. Och en liten hög papper.
.
Porträttet flyttande in i min ateljé och i mitt liv.
Snackar vi gammal skåpmat, var verkligen porträtt som tema att likna vid några bortglömda skorpor i mitt konstskafferi.
Jag var färdig med porträttet lagom till min 23-årsdag.
Trodde jag...
.
Jag hade glömt bort hur lustfyllt det var med kritorna
Jag hade glömt bort hur lustfyllt det var med ansikten.
.
Jag upptäckte hur jag uppslukades av den inslagna vägen.
Min blick förändrades.
Mitt färgseende vitaliserades.
Färger runt omkring mig lyste med extra kraft.
Jag upptäckte att jag sökte färger aktivt med stort intresse och nyfikenhet.
Gult, rosa, blått, orange, grönt, rött framträdde i mängder av nyanser.
Några dagar fick jag bära solglasögon bara för att kyla ner färgkavalkaden i syncentrum.
.
Människors ansikten i min omgivning blev formekvationer jag kände mig tvungen att lösa.
Jag formligen sögs till ansiktsytan.
Har ni någonsin tänkt på hur spännande partiet strax under näsan är?
Har ni sett hur fantastisk näsroten kan te sig som fond mot ögats spets, där tårkanalen mynnar?
Eller kindens upphöjning som ett landmärke på vandringen till mungipan?
.
Dagarna tickade på.
Ingen dag gick utan ett porträtt.
Vissa dagar flera.
.
Jag varierade papper och format.
Jag varierade porträttets palett och formspråk.
I varje porträtt fanns det en ny skatt att upptäcka.
.
Porträtten var möjligheter till uttryck,
Av glädje, bekymmer och eftertanke.
Porträtten var en aktivitet fylld av
Lek, lust och undersökande.
.
Tänk ändå att porträttet inte var gjort och färdigt.
För mig.
Och att jag kom ut på resa,
Fast jag inte hade planerat det så...
Eller kanske just därför?!
.

Läs hela inlägget »

Följer kritans väg en bit till
Städat ut och möblerat om i hemsidans bildspel och arkiv
Låter kritspåren exponera sig en tid

Läs hela inlägget »

Frågan är
Vad lärde jag mig nu

Läs hela inlägget »

Jag tog steget ganska medvetet en gång för snart 15 år sedan. Jag var trött på den manliga paletten och det nedbrytande arvet i konsten - jag behövda något nytt så att jag kunde andas igen. Jag valde de färger som var "fel" - rosa, pastellblå - grön, gul. De anspråkslösa färgerna i den anspråkslösa miljön - hemma; i familjelivet. Det gjorde mig, från mitt feministiska uppvaknande några år tidigare, vaken/nyfiken och driven. Ett helt nytt landskap tycktes tillgängligt. Där ingen hade gått...i alla fall inte jag. Jag kände kvinnors bilder av familj, föräldraroll och den instängdhet det innebar att vara mitt i familjen, men också glädjen. Men vilka bilder hade män gett inifrån scenen? Jag kände inga. Knappt några än i denna dag. Dessutom var jag alltmer trött på konstens filosofiska lekar och illustrationer. Jag kände mig glad och nöjd över att jag redan var filosof, då kunde jag ägna mig åt måleriet. Så slapp jag tvärtom som konstnär framställa en filosofisk distinktion.

Läs hela inlägget »

Ett nära möte på Falsterbo konsthall med en liten publik för att tala om vad vi tänker om, i och efter vårt arbete.
Daniel Nygård har tagit de fina bilderna - tack!

Läs hela inlägget »

Efter oväntad donation av papyrusark, vandrar kritorna en sväng på detta krispiga och fantastiska golv.

Läs hela inlägget »

2015 > 03

Ansikten… vad är det? Ett utseende, ett uttryck… än mer en personlighet och en känslomässig yta – en expressiv oas. Ansiktets sidor tycks vara oändliga. Jag har vänt och vridit på ansiktet en tid och funnit att mitt möte med alla dessa människor ger mersmak. Jag vill veta mer, jag vill känna mer, jag vill svepas med… ännu en tid. Arbetet med att framställa ansiktena möjliggör det, men intressant nog också det möte som uppstår med ansiktet som framträtt. Vad tänker, vill, önskar och drömmer hen? Vad tänker, vill, önskar och drömmer jag? Ansiktet tycks vara porten mellan oss alla och de inre världar vi bär på.

Läs hela inlägget »

Ett extra vattenhål under konsthelgen No # 1,
OBS! Håller öppet mellan 14 & 16 på söndag. Stängt på måndag.

Läs hela inlägget »

Stiger av konstrundan för det här året.
Men konsten lever ändå.
Ni som vill se vad jag gjort, in real life, behöver alltså inte komma en tisdag eller onsdag detta året.
Öppnar upp och visar FACES på Magasin 36 i Höganäs hos Community Works.
Väl mött.

Läs hela inlägget »

Tranströmer skriver; "Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar", kanske har jag bläddrat i gamla arkiv?
Jag bläddrar bottenlöst vidare i min 1000-åriga historia.
Barbara Kruger; "your gaze hits the side of My face"' fast jag tänker tvärtom - Your face hits the side of My gaze...
Som en solkatts pisksnärt...kan inte värja mig. Och vill inte heller så.

Läs hela inlägget »

Stället för konstrundan

Läs hela inlägget »

På ett Magasin nära dig

Läs hela inlägget »

Så var utställningen i Falsterbo över.
Tack alla ni som besökte konsthallen.
Mycket värme :)

Läs hela inlägget »

På den cardiokromatiska filmduken, i det personliga biomörkret, tecknar sig ansikten likt norrsken med färgstarka penseldrag. Sveper fram som virvelströmmar av nedslag, punkter och stråk. På den cardiokromatiska filmduken - i folkmun kallat för insidan av ögonlocket - framställer sig bilder som av sig självt. Om jag kniper till lite extra går färgerna i gult, orange och rött. Om jag stilla inväntar de svepande vindarna med tungt slutna ögonlock ter det sig ofta i blått, lila och grönt. Jag ser upp i den molnfria natthimlen och leker med de framträdande gestalterna. Vrider på dem lätt, låter dem vila en stund i lätt sidoskugga, konverserar intresserat. Öppnar ögonen för att vila. Tar ett djupt andetag och sjunker än en gång ned under den cardiokromatiska filmduken. Låt samtalet fortsätta.

Läs hela inlägget »

Dessa dagars utmaning tycks inte enbart vara att bibehålla sig intakt, utan att förändras med det omgivande. Det är liksom tvingande så. Med fasa kan jag se mina torn, som jag så stiligt fått att balansera, rasa. Min tidigare iver att bygga om, bygga nytt...är inte lika stark. Kanske är det just "iver" som blivit out-of-date, och snarare "trägen vinner" som kan bära vidare. Fast det kunde lika gärna vara "jaha?" eller "hmmmm". Att låta bitarna ligga spridda en tid, vilandes, verkar hur som helst välgörande. Uppenbart är att ingen "vinner" i ordets rätta bemärkelse, men insatser krävs för att framskjuta möjligheter till nya mönster, ny harmoni. Tror nog att det bärande ordet i bygget är "skapande". "Trägen skapar" låter bättre. Då måste de kraftigaste vindstyrkor av oro, tvivel och trötthet dra förbi. Det är givet. För att balansen skall bestå...en tid.

Läs hela inlägget »

Ett liv stannar aldrig upp, men tanken kan göra det.
Något hände i mig för att något främmande träffat mig. Jag lärde mig att det främmande är en källa. Till kunskap, till andra horisonter och till ett annat liv.
Framtiden lovade, men infriade den sina löften? Så här i efterhand begriper jag att framtiden varken lovar eller kan ställas till svars. Dessutom lade jag orden i dess mun och fick det att framstå som att något påståtts. Jag var den intrigmakaren, inte framtiden. Det är sannolikt så vi medskapar våra liv, genom att bygga sagor, som kan bli berättelser och kanske också strängar av realitet, som i sin tur bär sin potentialitet vad gäller mening och innehåll. Framtiden blir min framåtsyftande skugga. Min ständigt föränderliga skugga. På förmiddagen då avtalen slöts (med mig själv) var solens läge olikt eftermiddagens solstånd då jag trädde genom de marker avtalen gällde. Framtiden lovar, för att den måste det; den ger samtiden sin förhoppning och meningsfullhet - inte bara som hägring utan som fond till våra drömmar.

Läs hela inlägget »

Att spjärnet ifrån, MOT något, görs, har avgjort mitt liv. Men inte ensamt. Stunder då inget spjärn funnits, eller något väntande bortom kunnat uppbringas...har utgjort hjälplösa stunder. Stunder att känna sig svag, riktlös och i grundvalarna tvivlande. Tvingande stiltje har gett vila till en överhettad önskan till storverk. Bryskt liknar sig livet till en sten uppsköljd på vindpinad strand. Fordom en klippa, ett berg, sprungen ur lavafloden och jordens själva kärna. Nu en nedslipad spillra i händerna på andra krafter, långt starkare än minnet från magman. Tröstande nog finner sig stenen vara i gott sällskap...där bland alla de andra stenarna. Stockarna. Snäckorna. Tångdrivorna. Plåtburkarna. Skummet och det ädlare bärnet. När insikten slår igenom det tunga, stilla och hjälplösa ; söker sig stenigheten spjärn och måttar ballistiken mot en ny framtid. Det är så det blir småsten. Det är så det blir vita sandstränder. Det är så vi drivs, med allt annat, vidare i livet.

Läs hela inlägget »

Ett inte så ovanligt tema på våra Pecha-kucha-kvällar är resor. Oavsett destination är det oftast underlaget för en personlig resa. Så är det även i mitt fall i min lilla presentation ikväll. Skillnaden ligger möjligen i att jag inte hade tänkt mig min resa. Den kom liksom oavsiktligt.
.
Ni som känner mig lite grand, vet att jag målar. Sedan 2001 har det haft den här karaktären. Ljust lätt och baserat i hemmets vrå och miljö. Lekfullt och allvarligt på samma gång.
.
Men så hände det sig förra våren att jag la penslar och pennor på hyllan. Min kraft hade flugit sin kos och jag ville mest vila.
.
Först på höstkanten började känna en smygande aptit på något, men visste inte riktigt vad.
Jag började trevande leta i skafferiet. Fanns där någon gammal skåpmat att bygga på?
.
Jag fann mina gamla kritor. Och en liten hög papper.
.
Porträttet flyttande in i min ateljé och i mitt liv.
Snackar vi gammal skåpmat, var verkligen porträtt som tema att likna vid några bortglömda skorpor i mitt konstskafferi.
Jag var färdig med porträttet lagom till min 23-årsdag.
Trodde jag...
.
Jag hade glömt bort hur lustfyllt det var med kritorna
Jag hade glömt bort hur lustfyllt det var med ansikten.
.
Jag upptäckte hur jag uppslukades av den inslagna vägen.
Min blick förändrades.
Mitt färgseende vitaliserades.
Färger runt omkring mig lyste med extra kraft.
Jag upptäckte att jag sökte färger aktivt med stort intresse och nyfikenhet.
Gult, rosa, blått, orange, grönt, rött framträdde i mängder av nyanser.
Några dagar fick jag bära solglasögon bara för att kyla ner färgkavalkaden i syncentrum.
.
Människors ansikten i min omgivning blev formekvationer jag kände mig tvungen att lösa.
Jag formligen sögs till ansiktsytan.
Har ni någonsin tänkt på hur spännande partiet strax under näsan är?
Har ni sett hur fantastisk näsroten kan te sig som fond mot ögats spets, där tårkanalen mynnar?
Eller kindens upphöjning som ett landmärke på vandringen till mungipan?
.
Dagarna tickade på.
Ingen dag gick utan ett porträtt.
Vissa dagar flera.
.
Jag varierade papper och format.
Jag varierade porträttets palett och formspråk.
I varje porträtt fanns det en ny skatt att upptäcka.
.
Porträtten var möjligheter till uttryck,
Av glädje, bekymmer och eftertanke.
Porträtten var en aktivitet fylld av
Lek, lust och undersökande.
.
Tänk ändå att porträttet inte var gjort och färdigt.
För mig.
Och att jag kom ut på resa,
Fast jag inte hade planerat det så...
Eller kanske just därför?!
.

Läs hela inlägget »

Följer kritans väg en bit till
Städat ut och möblerat om i hemsidans bildspel och arkiv
Låter kritspåren exponera sig en tid

Läs hela inlägget »

Frågan är
Vad lärde jag mig nu

Läs hela inlägget »

Jag tog steget ganska medvetet en gång för snart 15 år sedan. Jag var trött på den manliga paletten och det nedbrytande arvet i konsten - jag behövda något nytt så att jag kunde andas igen. Jag valde de färger som var "fel" - rosa, pastellblå - grön, gul. De anspråkslösa färgerna i den anspråkslösa miljön - hemma; i familjelivet. Det gjorde mig, från mitt feministiska uppvaknande några år tidigare, vaken/nyfiken och driven. Ett helt nytt landskap tycktes tillgängligt. Där ingen hade gått...i alla fall inte jag. Jag kände kvinnors bilder av familj, föräldraroll och den instängdhet det innebar att vara mitt i familjen, men också glädjen. Men vilka bilder hade män gett inifrån scenen? Jag kände inga. Knappt några än i denna dag. Dessutom var jag alltmer trött på konstens filosofiska lekar och illustrationer. Jag kände mig glad och nöjd över att jag redan var filosof, då kunde jag ägna mig åt måleriet. Så slapp jag tvärtom som konstnär framställa en filosofisk distinktion.

Läs hela inlägget »

Ett nära möte på Falsterbo konsthall med en liten publik för att tala om vad vi tänker om, i och efter vårt arbete.
Daniel Nygård har tagit de fina bilderna - tack!

Läs hela inlägget »

Efter oväntad donation av papyrusark, vandrar kritorna en sväng på detta krispiga och fantastiska golv.

Läs hela inlägget »

2015 > 03

Ansikten… vad är det? Ett utseende, ett uttryck… än mer en personlighet och en känslomässig yta – en expressiv oas. Ansiktets sidor tycks vara oändliga. Jag har vänt och vridit på ansiktet en tid och funnit att mitt möte med alla dessa människor ger mersmak. Jag vill veta mer, jag vill känna mer, jag vill svepas med… ännu en tid. Arbetet med att framställa ansiktena möjliggör det, men intressant nog också det möte som uppstår med ansiktet som framträtt. Vad tänker, vill, önskar och drömmer hen? Vad tänker, vill, önskar och drömmer jag? Ansiktet tycks vara porten mellan oss alla och de inre världar vi bär på.

Läs hela inlägget »

Ett extra vattenhål under konsthelgen No # 1,
OBS! Håller öppet mellan 14 & 16 på söndag. Stängt på måndag.

Läs hela inlägget »

Stiger av konstrundan för det här året.
Men konsten lever ändå.
Ni som vill se vad jag gjort, in real life, behöver alltså inte komma en tisdag eller onsdag detta året.
Öppnar upp och visar FACES på Magasin 36 i Höganäs hos Community Works.
Väl mött.

Läs hela inlägget »

Tranströmer skriver; "Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar", kanske har jag bläddrat i gamla arkiv?
Jag bläddrar bottenlöst vidare i min 1000-åriga historia.
Barbara Kruger; "your gaze hits the side of My face"' fast jag tänker tvärtom - Your face hits the side of My gaze...
Som en solkatts pisksnärt...kan inte värja mig. Och vill inte heller så.

Läs hela inlägget »

Stället för konstrundan

Läs hela inlägget »

På ett Magasin nära dig

Läs hela inlägget »

Så var utställningen i Falsterbo över.
Tack alla ni som besökte konsthallen.
Mycket värme :)

Läs hela inlägget »

På den cardiokromatiska filmduken, i det personliga biomörkret, tecknar sig ansikten likt norrsken med färgstarka penseldrag. Sveper fram som virvelströmmar av nedslag, punkter och stråk. På den cardiokromatiska filmduken - i folkmun kallat för insidan av ögonlocket - framställer sig bilder som av sig självt. Om jag kniper till lite extra går färgerna i gult, orange och rött. Om jag stilla inväntar de svepande vindarna med tungt slutna ögonlock ter det sig ofta i blått, lila och grönt. Jag ser upp i den molnfria natthimlen och leker med de framträdande gestalterna. Vrider på dem lätt, låter dem vila en stund i lätt sidoskugga, konverserar intresserat. Öppnar ögonen för att vila. Tar ett djupt andetag och sjunker än en gång ned under den cardiokromatiska filmduken. Låt samtalet fortsätta.

Läs hela inlägget »

Dessa dagars utmaning tycks inte enbart vara att bibehålla sig intakt, utan att förändras med det omgivande. Det är liksom tvingande så. Med fasa kan jag se mina torn, som jag så stiligt fått att balansera, rasa. Min tidigare iver att bygga om, bygga nytt...är inte lika stark. Kanske är det just "iver" som blivit out-of-date, och snarare "trägen vinner" som kan bära vidare. Fast det kunde lika gärna vara "jaha?" eller "hmmmm". Att låta bitarna ligga spridda en tid, vilandes, verkar hur som helst välgörande. Uppenbart är att ingen "vinner" i ordets rätta bemärkelse, men insatser krävs för att framskjuta möjligheter till nya mönster, ny harmoni. Tror nog att det bärande ordet i bygget är "skapande". "Trägen skapar" låter bättre. Då måste de kraftigaste vindstyrkor av oro, tvivel och trötthet dra förbi. Det är givet. För att balansen skall bestå...en tid.

Läs hela inlägget »

Ett liv stannar aldrig upp, men tanken kan göra det.
Något hände i mig för att något främmande träffat mig. Jag lärde mig att det främmande är en källa. Till kunskap, till andra horisonter och till ett annat liv.
Framtiden lovade, men infriade den sina löften? Så här i efterhand begriper jag att framtiden varken lovar eller kan ställas till svars. Dessutom lade jag orden i dess mun och fick det att framstå som att något påståtts. Jag var den intrigmakaren, inte framtiden. Det är sannolikt så vi medskapar våra liv, genom att bygga sagor, som kan bli berättelser och kanske också strängar av realitet, som i sin tur bär sin potentialitet vad gäller mening och innehåll. Framtiden blir min framåtsyftande skugga. Min ständigt föränderliga skugga. På förmiddagen då avtalen slöts (med mig själv) var solens läge olikt eftermiddagens solstånd då jag trädde genom de marker avtalen gällde. Framtiden lovar, för att den måste det; den ger samtiden sin förhoppning och meningsfullhet - inte bara som hägring utan som fond till våra drömmar.

Läs hela inlägget »

Att spjärnet ifrån, MOT något, görs, har avgjort mitt liv. Men inte ensamt. Stunder då inget spjärn funnits, eller något väntande bortom kunnat uppbringas...har utgjort hjälplösa stunder. Stunder att känna sig svag, riktlös och i grundvalarna tvivlande. Tvingande stiltje har gett vila till en överhettad önskan till storverk. Bryskt liknar sig livet till en sten uppsköljd på vindpinad strand. Fordom en klippa, ett berg, sprungen ur lavafloden och jordens själva kärna. Nu en nedslipad spillra i händerna på andra krafter, långt starkare än minnet från magman. Tröstande nog finner sig stenen vara i gott sällskap...där bland alla de andra stenarna. Stockarna. Snäckorna. Tångdrivorna. Plåtburkarna. Skummet och det ädlare bärnet. När insikten slår igenom det tunga, stilla och hjälplösa ; söker sig stenigheten spjärn och måttar ballistiken mot en ny framtid. Det är så det blir småsten. Det är så det blir vita sandstränder. Det är så vi drivs, med allt annat, vidare i livet.

Läs hela inlägget »

Ett inte så ovanligt tema på våra Pecha-kucha-kvällar är resor. Oavsett destination är det oftast underlaget för en personlig resa. Så är det även i mitt fall i min lilla presentation ikväll. Skillnaden ligger möjligen i att jag inte hade tänkt mig min resa. Den kom liksom oavsiktligt.
.
Ni som känner mig lite grand, vet att jag målar. Sedan 2001 har det haft den här karaktären. Ljust lätt och baserat i hemmets vrå och miljö. Lekfullt och allvarligt på samma gång.
.
Men så hände det sig förra våren att jag la penslar och pennor på hyllan. Min kraft hade flugit sin kos och jag ville mest vila.
.
Först på höstkanten började känna en smygande aptit på något, men visste inte riktigt vad.
Jag började trevande leta i skafferiet. Fanns där någon gammal skåpmat att bygga på?
.
Jag fann mina gamla kritor. Och en liten hög papper.
.
Porträttet flyttande in i min ateljé och i mitt liv.
Snackar vi gammal skåpmat, var verkligen porträtt som tema att likna vid några bortglömda skorpor i mitt konstskafferi.
Jag var färdig med porträttet lagom till min 23-årsdag.
Trodde jag...
.
Jag hade glömt bort hur lustfyllt det var med kritorna
Jag hade glömt bort hur lustfyllt det var med ansikten.
.
Jag upptäckte hur jag uppslukades av den inslagna vägen.
Min blick förändrades.
Mitt färgseende vitaliserades.
Färger runt omkring mig lyste med extra kraft.
Jag upptäckte att jag sökte färger aktivt med stort intresse och nyfikenhet.
Gult, rosa, blått, orange, grönt, rött framträdde i mängder av nyanser.
Några dagar fick jag bära solglasögon bara för att kyla ner färgkavalkaden i syncentrum.
.
Människors ansikten i min omgivning blev formekvationer jag kände mig tvungen att lösa.
Jag formligen sögs till ansiktsytan.
Har ni någonsin tänkt på hur spännande partiet strax under näsan är?
Har ni sett hur fantastisk näsroten kan te sig som fond mot ögats spets, där tårkanalen mynnar?
Eller kindens upphöjning som ett landmärke på vandringen till mungipan?
.
Dagarna tickade på.
Ingen dag gick utan ett porträtt.
Vissa dagar flera.
.
Jag varierade papper och format.
Jag varierade porträttets palett och formspråk.
I varje porträtt fanns det en ny skatt att upptäcka.
.
Porträtten var möjligheter till uttryck,
Av glädje, bekymmer och eftertanke.
Porträtten var en aktivitet fylld av
Lek, lust och undersökande.
.
Tänk ändå att porträttet inte var gjort och färdigt.
För mig.
Och att jag kom ut på resa,
Fast jag inte hade planerat det så...
Eller kanske just därför?!
.

Läs hela inlägget »

Följer kritans väg en bit till
Städat ut och möblerat om i hemsidans bildspel och arkiv
Låter kritspåren exponera sig en tid

Läs hela inlägget »

Frågan är
Vad lärde jag mig nu

Läs hela inlägget »

Jag tog steget ganska medvetet en gång för snart 15 år sedan. Jag var trött på den manliga paletten och det nedbrytande arvet i konsten - jag behövda något nytt så att jag kunde andas igen. Jag valde de färger som var "fel" - rosa, pastellblå - grön, gul. De anspråkslösa färgerna i den anspråkslösa miljön - hemma; i familjelivet. Det gjorde mig, från mitt feministiska uppvaknande några år tidigare, vaken/nyfiken och driven. Ett helt nytt landskap tycktes tillgängligt. Där ingen hade gått...i alla fall inte jag. Jag kände kvinnors bilder av familj, föräldraroll och den instängdhet det innebar att vara mitt i familjen, men också glädjen. Men vilka bilder hade män gett inifrån scenen? Jag kände inga. Knappt några än i denna dag. Dessutom var jag alltmer trött på konstens filosofiska lekar och illustrationer. Jag kände mig glad och nöjd över att jag redan var filosof, då kunde jag ägna mig åt måleriet. Så slapp jag tvärtom som konstnär framställa en filosofisk distinktion.

Läs hela inlägget »

Ett nära möte på Falsterbo konsthall med en liten publik för att tala om vad vi tänker om, i och efter vårt arbete.
Daniel Nygård har tagit de fina bilderna - tack!

Läs hela inlägget »

Efter oväntad donation av papyrusark, vandrar kritorna en sväng på detta krispiga och fantastiska golv.

Läs hela inlägget »