2015 > 05

Och en ny scen öppnar sig

Läs hela inlägget »


Upplever att livet är en balansakt. Ibland fumligt arrangerad. Ibland som sockervadd spunnen. Närmast till hands är de påtagliga tvätthögarna som tornar upp sig och vilar på att tvätthögen bredvid är liknande till storlek för att undvika kollaps. Ibland ser det ut som ett enda klädmassiv, ibland som en pannkaksmosaik i varierande färger, strukturer och ytor. Men för att bli något, måste någon stapla. Stapelverket beror på om det tvättats fint, ylle eller termobyxor. Staplaren  får helt enkelt arbeta med det som är för handen. Liknande blir det i mitt måleri. Jag staplar ofta. Tycker om när saker och ting griper in i varandra, eller kanske ännu mer att de tangerar, snuddar, vid varandra. Det visar på livets förutsättning oss människor i mellan och ger samtidigt en öppning till friheten att inte hålla fast. För mycket. Om det blir något blått betyder det något. För någon. Barnkammaren är alltings ursprung.

Läs hela inlägget »

Som det blev
Och visade sig

Läs hela inlägget »

Léger tecknar byxor 1931
Oldenburg hänger byxor 1962
Coffins klär träd i byxor 2006
Mina byxor svävar över en trehövdad vulkanö 2015.
Vad är det med byxor? Mycket. En tacksam metafor för allt möjligt tycks det.
I min värld har det i mångt och mycket kretsat kring på- och avklädnad av barn + att växa upp och ur + att vara klädd och oklädd + att fundera på vad som är kvar när någon inte är där längre.
Att byxan då inte så lätt låter sig fångas i en given byxform ter sig naturligt - då den är meningsbärande tvärs igenom flera fält samtidigt. Någonstans i en betydelsetransformation ter den sig och får sin form. Där de svävar, tittar jag nyfiket...och söker begriplighet. Ändlig potentialitet är dess gränser.

 

Läs hela inlägget »

En dag i augusti förra året

Läs hela inlägget »

Skissar vidare på plåten

Läs hela inlägget »

Läser på förmiddagskvisten Barbro Lindgrens "varför inte tala såsom ett barn", från pärm till pärm. En anspråkslös bok, om en inte kände Barbros värld. Så vardagligt inbäddad i strölivet på Öland - så storslaget allvarlig; eftersom den utspelar sig genom livet. I centrum rör sig Barbros blick och tanke som den pensel som målar världens förekomst, med allt dess iakttagna innehåll (oavsett form tycks det, men snart inte). Inget är större eller mindre än något annat. Gemensamt blir tillvaron till genom dess bara existens. Men i livet framstår allteftersom ett antal bastoner; sorgen, den obändbara livsviljan, främmandeheten och behovet av avskildhet såväl som flocklivet (med hund, katt, snigel eller människa...för att inte nämna objekten!). 
Att lyssna till barnets tal rymmer möjligheten till det egentliga - det oförställda, det ärliga, det som egentligen avsågs att sägas. Barnets tal rymmer på så sätt drömmen om det fria, som mången vuxen inte sett röken av på många herrans år (och undrar om den någonsin fanns eller om den går att hoppas på att få åter). Det long lost forgotten autentiska utspelar sig här och nu, inte bara i barnets tal utan också potentiellt i den äldres tillvaro (fast då inför inför utmaningen att skära igenom tingens sammelsurium). Att blicka mot barnets ljus ter sig lockande i en tillvaro där vuxenheten sysselsätter sig med att betrakta skuggor. Barbro påminner mig om att ljuset inte enbart är barnets privilegium, även om skuggbildningen ökar med livets längd.
Att lyssna till det egna talet...rymmer möjligen möjligheten till skönjandet av det som anas/rymmer i sin helhet de egna drömmarna (som sannolikt berör friheten). 
Texten andas , ett hej och hejdå. Det är inte nödvändigt bra eller dåligt. Det är.
Och jag då? Ja...jag sträcker ut mig som en baden baden stol likt ett lejon på circus, i köket på en vardag.

Läs hela inlägget »

Upp ur
En Form
Stiger en
Annan

Läs hela inlägget »

Efter nedslaget
När dammet lagt sig
Fragmentlivet
Mitt enda

Läs hela inlägget »

att det handlar om de försök vi gör.
De drömmar och förhoppningar,
De saknader och osagda orden,
De valhänta förnumstigheterna.

Läs hela inlägget »

2015 > 05

Och en ny scen öppnar sig

Läs hela inlägget »


Upplever att livet är en balansakt. Ibland fumligt arrangerad. Ibland som sockervadd spunnen. Närmast till hands är de påtagliga tvätthögarna som tornar upp sig och vilar på att tvätthögen bredvid är liknande till storlek för att undvika kollaps. Ibland ser det ut som ett enda klädmassiv, ibland som en pannkaksmosaik i varierande färger, strukturer och ytor. Men för att bli något, måste någon stapla. Stapelverket beror på om det tvättats fint, ylle eller termobyxor. Staplaren  får helt enkelt arbeta med det som är för handen. Liknande blir det i mitt måleri. Jag staplar ofta. Tycker om när saker och ting griper in i varandra, eller kanske ännu mer att de tangerar, snuddar, vid varandra. Det visar på livets förutsättning oss människor i mellan och ger samtidigt en öppning till friheten att inte hålla fast. För mycket. Om det blir något blått betyder det något. För någon. Barnkammaren är alltings ursprung.

Läs hela inlägget »

Som det blev
Och visade sig

Läs hela inlägget »

Léger tecknar byxor 1931
Oldenburg hänger byxor 1962
Coffins klär träd i byxor 2006
Mina byxor svävar över en trehövdad vulkanö 2015.
Vad är det med byxor? Mycket. En tacksam metafor för allt möjligt tycks det.
I min värld har det i mångt och mycket kretsat kring på- och avklädnad av barn + att växa upp och ur + att vara klädd och oklädd + att fundera på vad som är kvar när någon inte är där längre.
Att byxan då inte så lätt låter sig fångas i en given byxform ter sig naturligt - då den är meningsbärande tvärs igenom flera fält samtidigt. Någonstans i en betydelsetransformation ter den sig och får sin form. Där de svävar, tittar jag nyfiket...och söker begriplighet. Ändlig potentialitet är dess gränser.

 

Läs hela inlägget »

En dag i augusti förra året

Läs hela inlägget »

Skissar vidare på plåten

Läs hela inlägget »

Läser på förmiddagskvisten Barbro Lindgrens "varför inte tala såsom ett barn", från pärm till pärm. En anspråkslös bok, om en inte kände Barbros värld. Så vardagligt inbäddad i strölivet på Öland - så storslaget allvarlig; eftersom den utspelar sig genom livet. I centrum rör sig Barbros blick och tanke som den pensel som målar världens förekomst, med allt dess iakttagna innehåll (oavsett form tycks det, men snart inte). Inget är större eller mindre än något annat. Gemensamt blir tillvaron till genom dess bara existens. Men i livet framstår allteftersom ett antal bastoner; sorgen, den obändbara livsviljan, främmandeheten och behovet av avskildhet såväl som flocklivet (med hund, katt, snigel eller människa...för att inte nämna objekten!). 
Att lyssna till barnets tal rymmer möjligheten till det egentliga - det oförställda, det ärliga, det som egentligen avsågs att sägas. Barnets tal rymmer på så sätt drömmen om det fria, som mången vuxen inte sett röken av på många herrans år (och undrar om den någonsin fanns eller om den går att hoppas på att få åter). Det long lost forgotten autentiska utspelar sig här och nu, inte bara i barnets tal utan också potentiellt i den äldres tillvaro (fast då inför inför utmaningen att skära igenom tingens sammelsurium). Att blicka mot barnets ljus ter sig lockande i en tillvaro där vuxenheten sysselsätter sig med att betrakta skuggor. Barbro påminner mig om att ljuset inte enbart är barnets privilegium, även om skuggbildningen ökar med livets längd.
Att lyssna till det egna talet...rymmer möjligen möjligheten till skönjandet av det som anas/rymmer i sin helhet de egna drömmarna (som sannolikt berör friheten). 
Texten andas , ett hej och hejdå. Det är inte nödvändigt bra eller dåligt. Det är.
Och jag då? Ja...jag sträcker ut mig som en baden baden stol likt ett lejon på circus, i köket på en vardag.

Läs hela inlägget »

Upp ur
En Form
Stiger en
Annan

Läs hela inlägget »

Efter nedslaget
När dammet lagt sig
Fragmentlivet
Mitt enda

Läs hela inlägget »

att det handlar om de försök vi gör.
De drömmar och förhoppningar,
De saknader och osagda orden,
De valhänta förnumstigheterna.

Läs hela inlägget »

2015 > 05

Och en ny scen öppnar sig

Läs hela inlägget »


Upplever att livet är en balansakt. Ibland fumligt arrangerad. Ibland som sockervadd spunnen. Närmast till hands är de påtagliga tvätthögarna som tornar upp sig och vilar på att tvätthögen bredvid är liknande till storlek för att undvika kollaps. Ibland ser det ut som ett enda klädmassiv, ibland som en pannkaksmosaik i varierande färger, strukturer och ytor. Men för att bli något, måste någon stapla. Stapelverket beror på om det tvättats fint, ylle eller termobyxor. Staplaren  får helt enkelt arbeta med det som är för handen. Liknande blir det i mitt måleri. Jag staplar ofta. Tycker om när saker och ting griper in i varandra, eller kanske ännu mer att de tangerar, snuddar, vid varandra. Det visar på livets förutsättning oss människor i mellan och ger samtidigt en öppning till friheten att inte hålla fast. För mycket. Om det blir något blått betyder det något. För någon. Barnkammaren är alltings ursprung.

Läs hela inlägget »

Som det blev
Och visade sig

Läs hela inlägget »

Léger tecknar byxor 1931
Oldenburg hänger byxor 1962
Coffins klär träd i byxor 2006
Mina byxor svävar över en trehövdad vulkanö 2015.
Vad är det med byxor? Mycket. En tacksam metafor för allt möjligt tycks det.
I min värld har det i mångt och mycket kretsat kring på- och avklädnad av barn + att växa upp och ur + att vara klädd och oklädd + att fundera på vad som är kvar när någon inte är där längre.
Att byxan då inte så lätt låter sig fångas i en given byxform ter sig naturligt - då den är meningsbärande tvärs igenom flera fält samtidigt. Någonstans i en betydelsetransformation ter den sig och får sin form. Där de svävar, tittar jag nyfiket...och söker begriplighet. Ändlig potentialitet är dess gränser.

 

Läs hela inlägget »

En dag i augusti förra året

Läs hela inlägget »

Skissar vidare på plåten

Läs hela inlägget »

Läser på förmiddagskvisten Barbro Lindgrens "varför inte tala såsom ett barn", från pärm till pärm. En anspråkslös bok, om en inte kände Barbros värld. Så vardagligt inbäddad i strölivet på Öland - så storslaget allvarlig; eftersom den utspelar sig genom livet. I centrum rör sig Barbros blick och tanke som den pensel som målar världens förekomst, med allt dess iakttagna innehåll (oavsett form tycks det, men snart inte). Inget är större eller mindre än något annat. Gemensamt blir tillvaron till genom dess bara existens. Men i livet framstår allteftersom ett antal bastoner; sorgen, den obändbara livsviljan, främmandeheten och behovet av avskildhet såväl som flocklivet (med hund, katt, snigel eller människa...för att inte nämna objekten!). 
Att lyssna till barnets tal rymmer möjligheten till det egentliga - det oförställda, det ärliga, det som egentligen avsågs att sägas. Barnets tal rymmer på så sätt drömmen om det fria, som mången vuxen inte sett röken av på många herrans år (och undrar om den någonsin fanns eller om den går att hoppas på att få åter). Det long lost forgotten autentiska utspelar sig här och nu, inte bara i barnets tal utan också potentiellt i den äldres tillvaro (fast då inför inför utmaningen att skära igenom tingens sammelsurium). Att blicka mot barnets ljus ter sig lockande i en tillvaro där vuxenheten sysselsätter sig med att betrakta skuggor. Barbro påminner mig om att ljuset inte enbart är barnets privilegium, även om skuggbildningen ökar med livets längd.
Att lyssna till det egna talet...rymmer möjligen möjligheten till skönjandet av det som anas/rymmer i sin helhet de egna drömmarna (som sannolikt berör friheten). 
Texten andas , ett hej och hejdå. Det är inte nödvändigt bra eller dåligt. Det är.
Och jag då? Ja...jag sträcker ut mig som en baden baden stol likt ett lejon på circus, i köket på en vardag.

Läs hela inlägget »

Upp ur
En Form
Stiger en
Annan

Läs hela inlägget »

Efter nedslaget
När dammet lagt sig
Fragmentlivet
Mitt enda

Läs hela inlägget »

att det handlar om de försök vi gör.
De drömmar och förhoppningar,
De saknader och osagda orden,
De valhänta förnumstigheterna.

Läs hela inlägget »