2015 > 06

Charlotte...

E86D1F77-2EDA-4C74-8BC8-3A64A5733FA3.jpg
E86D1F77-2EDA-4C74-8BC8-3A64A5733FA3.jpg
Läs hela inlägget »


Jag fick en gång ha bildlektioner med ungdomar som för inte så länge sedan kommit till Sverige. De var samlade under ett skoltak, anlända från olika hörn som jag inte kände till. En särskild stämning uppstår i ett rum där ögonens språk talar tydligare än tungans. Jag hade tänkt ut en spännande uppgift, tyckte jag. Jag hade försett en uppsättning bruna kuvert med ett innehåll som skulle ligga till grund för ett "problem" att lösa. På kuvertet hade jag skrivit "Till Dig". Inuti kuvertet låg några slumpmässiga fragment; tidningsurklipp, en tråd, en liten bit av ett fotografi, ett par linjer på en lapp. Dessutom låg ett litet kort meddelande. 
"Jag har letat länge
Nu står mitt hopp till dig
För du vet...
Vad det VIKTIGASTE är"
Undrande blickar sökte varandra. Jag anade viss, befogad, irritation. Vad var det här?
Jag hade arrangerat det så att eleverna skulle lösa sin uppgift på egen kammare, för att efter en timme presentera sina tankar och sitt arbete, gemensamt.
Vi samlades runt ett större bord. Det blev inte mycket prat, av förklarliga skäl. Men ögonen talade. Och bilderna.
Varje bild gestaltade ett hus. 
Ett övergett hus. Ett bebott hus. Ett hus i ruiner. Ett hus med trädgård. Ett hus med en familj framför.
...
Nu sitter jag ner med bilder från 2012, som ånyo påkallat min uppmärksamhet. Det händer titt som tätt. En saknad i bilden gör sig påmind. Att det kan ta år för brister att finna en väg, är en behaglig och tämligen "naturlig" situation. Välkomnar därför möjligheten. 
...
Huset. En utsliten symbol. För dem som ser husfasaden som ett semesterminne från Smögen.
Huset. En i grund och botten central symbol för varje människa som tappats bort.
...
Till verket.

Läs hela inlägget »

Den som målar, är i huvudsak inte upptagen av måleri. (Precis som den som gör film inte är upptagen av att göra film) Det handlar i själva verket om något väsensskilt annat. Som att ro för att ta sig över sjön. Den som ror ror inte, utan tar sig över sjön. Turen över sjön syftar inte i första hand till att ta sig över sjön, utan snarare att fullgöra en önskan; en strävan; en längtan (apropå något annat). Då är det klart bra om en kan ro, men för att fullfölja själva grundelementet i det avsedda är mediet lika avgörande som helt ovidkommande. Måleriet är ett uttryck, men egentligen inget måleriskt uttryck, utan ett levt subjekts uttryck; av dess upplevda erfarenheter och preferenser. Även det enklaste porträtt är en vinkning från andra sidan sjön.

04A80F68-BF03-40CC-9144-1146ADCCC32F.jpg
04A80F68-BF03-40CC-9144-1146ADCCC32F.jpg
Läs hela inlägget »

En gång målade jag.
Nu vet jag inte vad jag det är.
.
Jo, det är klart att jag vet.
Men måleri, det är bara en rubrik till ett kapitel i en konstbok.
.



Läs hela inlägget »

Som heter duga. Tillbaka i barnkammaren, med alla dess reliker. Uppenbarar sig det mytologiska djuret.
Bilden som aldrig blir färdig...fortsätter att ofärdiggöra sig. Jag följer med.

288ACEC2-2F03-4999-ADC6-71137E5CD1F6.jpg
288ACEC2-2F03-4999-ADC6-71137E5CD1F6.jpg
Läs hela inlägget »

Uppstod

998D47B6-48F1-46FA-A4EC-9AAB7BC222BA.jpg
998D47B6-48F1-46FA-A4EC-9AAB7BC222BA.jpg
Läs hela inlägget »

Om det bara fanns en tavla som följde oss genom livet, skulle min se ut så här. Målad på sedan 1995. Visst är det märkligt. Som min vägg i grottan. Det inre rummets projektion och klotter. På flera sätt rimmar den väl med flera av mina grundläggande estetiska principer och berättande avsikter. Låt oss idag kalla målningen för ett familjeporträtt. Ur otaliga lager och goda avsikter, stiger en bild. Gamlingar och nyfödda. Rester och spår. Det blir både vanställt och vackert. Gränser för det överarbetade är överträdda sedan 10 år. Minst. Nu är det något annat. Men vad är där att göra? Knacka fram något förhistoriskt ungdomsstreck eller lägga upp en ny formulering av livets egentliga form och färg?! Handen rör vid ytan och erfar det liv som passerat. Ögat svävar över arkipelagen och ser in i framtiden. Hjärtat tickar i sitt skåp och är för alltid fjättrat i sitt nu.
Jag är upptagen av den taffliga linjens liv. Den vibrerande och ofullständiga linjens önskan. Den omfamnande linjens utsträckta topp. Den sökande och helt självupptagna förmågan hos linjen att utropa; jag finns!
Familjen rör sig genom tiden och rummet. I vardagsrummet. I grottan. I det inre rummet.
Lyssnar om och om igen på epistel 34, av Bellman 1771 nedtecknad ...200 år innan mitt inträde i en spansk kurva kallad livet. Livet andades, hjärtat pickade och håret sveddes, även då.
Scenen äger ingen logik, bortom den som måste ordnas kontinuerligt av varje enskild fladdrande själ.

Läs hela inlägget »

2015 > 06

Charlotte...

E86D1F77-2EDA-4C74-8BC8-3A64A5733FA3.jpg
E86D1F77-2EDA-4C74-8BC8-3A64A5733FA3.jpg
Läs hela inlägget »


Jag fick en gång ha bildlektioner med ungdomar som för inte så länge sedan kommit till Sverige. De var samlade under ett skoltak, anlända från olika hörn som jag inte kände till. En särskild stämning uppstår i ett rum där ögonens språk talar tydligare än tungans. Jag hade tänkt ut en spännande uppgift, tyckte jag. Jag hade försett en uppsättning bruna kuvert med ett innehåll som skulle ligga till grund för ett "problem" att lösa. På kuvertet hade jag skrivit "Till Dig". Inuti kuvertet låg några slumpmässiga fragment; tidningsurklipp, en tråd, en liten bit av ett fotografi, ett par linjer på en lapp. Dessutom låg ett litet kort meddelande. 
"Jag har letat länge
Nu står mitt hopp till dig
För du vet...
Vad det VIKTIGASTE är"
Undrande blickar sökte varandra. Jag anade viss, befogad, irritation. Vad var det här?
Jag hade arrangerat det så att eleverna skulle lösa sin uppgift på egen kammare, för att efter en timme presentera sina tankar och sitt arbete, gemensamt.
Vi samlades runt ett större bord. Det blev inte mycket prat, av förklarliga skäl. Men ögonen talade. Och bilderna.
Varje bild gestaltade ett hus. 
Ett övergett hus. Ett bebott hus. Ett hus i ruiner. Ett hus med trädgård. Ett hus med en familj framför.
...
Nu sitter jag ner med bilder från 2012, som ånyo påkallat min uppmärksamhet. Det händer titt som tätt. En saknad i bilden gör sig påmind. Att det kan ta år för brister att finna en väg, är en behaglig och tämligen "naturlig" situation. Välkomnar därför möjligheten. 
...
Huset. En utsliten symbol. För dem som ser husfasaden som ett semesterminne från Smögen.
Huset. En i grund och botten central symbol för varje människa som tappats bort.
...
Till verket.

Läs hela inlägget »

Den som målar, är i huvudsak inte upptagen av måleri. (Precis som den som gör film inte är upptagen av att göra film) Det handlar i själva verket om något väsensskilt annat. Som att ro för att ta sig över sjön. Den som ror ror inte, utan tar sig över sjön. Turen över sjön syftar inte i första hand till att ta sig över sjön, utan snarare att fullgöra en önskan; en strävan; en längtan (apropå något annat). Då är det klart bra om en kan ro, men för att fullfölja själva grundelementet i det avsedda är mediet lika avgörande som helt ovidkommande. Måleriet är ett uttryck, men egentligen inget måleriskt uttryck, utan ett levt subjekts uttryck; av dess upplevda erfarenheter och preferenser. Även det enklaste porträtt är en vinkning från andra sidan sjön.

04A80F68-BF03-40CC-9144-1146ADCCC32F.jpg
04A80F68-BF03-40CC-9144-1146ADCCC32F.jpg
Läs hela inlägget »

En gång målade jag.
Nu vet jag inte vad jag det är.
.
Jo, det är klart att jag vet.
Men måleri, det är bara en rubrik till ett kapitel i en konstbok.
.



Läs hela inlägget »

Som heter duga. Tillbaka i barnkammaren, med alla dess reliker. Uppenbarar sig det mytologiska djuret.
Bilden som aldrig blir färdig...fortsätter att ofärdiggöra sig. Jag följer med.

288ACEC2-2F03-4999-ADC6-71137E5CD1F6.jpg
288ACEC2-2F03-4999-ADC6-71137E5CD1F6.jpg
Läs hela inlägget »

Uppstod

998D47B6-48F1-46FA-A4EC-9AAB7BC222BA.jpg
998D47B6-48F1-46FA-A4EC-9AAB7BC222BA.jpg
Läs hela inlägget »

Om det bara fanns en tavla som följde oss genom livet, skulle min se ut så här. Målad på sedan 1995. Visst är det märkligt. Som min vägg i grottan. Det inre rummets projektion och klotter. På flera sätt rimmar den väl med flera av mina grundläggande estetiska principer och berättande avsikter. Låt oss idag kalla målningen för ett familjeporträtt. Ur otaliga lager och goda avsikter, stiger en bild. Gamlingar och nyfödda. Rester och spår. Det blir både vanställt och vackert. Gränser för det överarbetade är överträdda sedan 10 år. Minst. Nu är det något annat. Men vad är där att göra? Knacka fram något förhistoriskt ungdomsstreck eller lägga upp en ny formulering av livets egentliga form och färg?! Handen rör vid ytan och erfar det liv som passerat. Ögat svävar över arkipelagen och ser in i framtiden. Hjärtat tickar i sitt skåp och är för alltid fjättrat i sitt nu.
Jag är upptagen av den taffliga linjens liv. Den vibrerande och ofullständiga linjens önskan. Den omfamnande linjens utsträckta topp. Den sökande och helt självupptagna förmågan hos linjen att utropa; jag finns!
Familjen rör sig genom tiden och rummet. I vardagsrummet. I grottan. I det inre rummet.
Lyssnar om och om igen på epistel 34, av Bellman 1771 nedtecknad ...200 år innan mitt inträde i en spansk kurva kallad livet. Livet andades, hjärtat pickade och håret sveddes, även då.
Scenen äger ingen logik, bortom den som måste ordnas kontinuerligt av varje enskild fladdrande själ.

Läs hela inlägget »

2015 > 06

Charlotte...

E86D1F77-2EDA-4C74-8BC8-3A64A5733FA3.jpg
E86D1F77-2EDA-4C74-8BC8-3A64A5733FA3.jpg
Läs hela inlägget »


Jag fick en gång ha bildlektioner med ungdomar som för inte så länge sedan kommit till Sverige. De var samlade under ett skoltak, anlända från olika hörn som jag inte kände till. En särskild stämning uppstår i ett rum där ögonens språk talar tydligare än tungans. Jag hade tänkt ut en spännande uppgift, tyckte jag. Jag hade försett en uppsättning bruna kuvert med ett innehåll som skulle ligga till grund för ett "problem" att lösa. På kuvertet hade jag skrivit "Till Dig". Inuti kuvertet låg några slumpmässiga fragment; tidningsurklipp, en tråd, en liten bit av ett fotografi, ett par linjer på en lapp. Dessutom låg ett litet kort meddelande. 
"Jag har letat länge
Nu står mitt hopp till dig
För du vet...
Vad det VIKTIGASTE är"
Undrande blickar sökte varandra. Jag anade viss, befogad, irritation. Vad var det här?
Jag hade arrangerat det så att eleverna skulle lösa sin uppgift på egen kammare, för att efter en timme presentera sina tankar och sitt arbete, gemensamt.
Vi samlades runt ett större bord. Det blev inte mycket prat, av förklarliga skäl. Men ögonen talade. Och bilderna.
Varje bild gestaltade ett hus. 
Ett övergett hus. Ett bebott hus. Ett hus i ruiner. Ett hus med trädgård. Ett hus med en familj framför.
...
Nu sitter jag ner med bilder från 2012, som ånyo påkallat min uppmärksamhet. Det händer titt som tätt. En saknad i bilden gör sig påmind. Att det kan ta år för brister att finna en väg, är en behaglig och tämligen "naturlig" situation. Välkomnar därför möjligheten. 
...
Huset. En utsliten symbol. För dem som ser husfasaden som ett semesterminne från Smögen.
Huset. En i grund och botten central symbol för varje människa som tappats bort.
...
Till verket.

Läs hela inlägget »

Den som målar, är i huvudsak inte upptagen av måleri. (Precis som den som gör film inte är upptagen av att göra film) Det handlar i själva verket om något väsensskilt annat. Som att ro för att ta sig över sjön. Den som ror ror inte, utan tar sig över sjön. Turen över sjön syftar inte i första hand till att ta sig över sjön, utan snarare att fullgöra en önskan; en strävan; en längtan (apropå något annat). Då är det klart bra om en kan ro, men för att fullfölja själva grundelementet i det avsedda är mediet lika avgörande som helt ovidkommande. Måleriet är ett uttryck, men egentligen inget måleriskt uttryck, utan ett levt subjekts uttryck; av dess upplevda erfarenheter och preferenser. Även det enklaste porträtt är en vinkning från andra sidan sjön.

04A80F68-BF03-40CC-9144-1146ADCCC32F.jpg
04A80F68-BF03-40CC-9144-1146ADCCC32F.jpg
Läs hela inlägget »

En gång målade jag.
Nu vet jag inte vad jag det är.
.
Jo, det är klart att jag vet.
Men måleri, det är bara en rubrik till ett kapitel i en konstbok.
.



Läs hela inlägget »

Som heter duga. Tillbaka i barnkammaren, med alla dess reliker. Uppenbarar sig det mytologiska djuret.
Bilden som aldrig blir färdig...fortsätter att ofärdiggöra sig. Jag följer med.

288ACEC2-2F03-4999-ADC6-71137E5CD1F6.jpg
288ACEC2-2F03-4999-ADC6-71137E5CD1F6.jpg
Läs hela inlägget »

Uppstod

998D47B6-48F1-46FA-A4EC-9AAB7BC222BA.jpg
998D47B6-48F1-46FA-A4EC-9AAB7BC222BA.jpg
Läs hela inlägget »

Om det bara fanns en tavla som följde oss genom livet, skulle min se ut så här. Målad på sedan 1995. Visst är det märkligt. Som min vägg i grottan. Det inre rummets projektion och klotter. På flera sätt rimmar den väl med flera av mina grundläggande estetiska principer och berättande avsikter. Låt oss idag kalla målningen för ett familjeporträtt. Ur otaliga lager och goda avsikter, stiger en bild. Gamlingar och nyfödda. Rester och spår. Det blir både vanställt och vackert. Gränser för det överarbetade är överträdda sedan 10 år. Minst. Nu är det något annat. Men vad är där att göra? Knacka fram något förhistoriskt ungdomsstreck eller lägga upp en ny formulering av livets egentliga form och färg?! Handen rör vid ytan och erfar det liv som passerat. Ögat svävar över arkipelagen och ser in i framtiden. Hjärtat tickar i sitt skåp och är för alltid fjättrat i sitt nu.
Jag är upptagen av den taffliga linjens liv. Den vibrerande och ofullständiga linjens önskan. Den omfamnande linjens utsträckta topp. Den sökande och helt självupptagna förmågan hos linjen att utropa; jag finns!
Familjen rör sig genom tiden och rummet. I vardagsrummet. I grottan. I det inre rummet.
Lyssnar om och om igen på epistel 34, av Bellman 1771 nedtecknad ...200 år innan mitt inträde i en spansk kurva kallad livet. Livet andades, hjärtat pickade och håret sveddes, även då.
Scenen äger ingen logik, bortom den som måste ordnas kontinuerligt av varje enskild fladdrande själ.

Läs hela inlägget »