2016 > 07

I den fotografiska studions mörker uppstår nya möjligheter. Nya berättelser.


Läs hela inlägget »

Såsom bordet bär sin metaforik återkommer familjen som begrepp i sin vidaste skrud. Vandrar i Familjens trädgård.

Läs hela inlägget »

Arbetar mig fram även i det mer komplexa måleriet. Tänk att det dök upp ett bord till. Tydligen inte färdig med fenomenet.

Läs hela inlägget »

Sedan 2012 har jag arbetat med mina tweetpoems. Till min glädje pryds mången vägg av dessa i vår värld. Här kommer helt nybakade :)

Läs hela inlägget »

Scannern tjänar som spökskrivare och ghostbuster.
Tänk vad bilder av samma person kan te sig olika.

Läs hela inlägget »

Bortom Sociologens habitus och doxa, vad gömmer sig där i människan? Vilka känslomässiga bottnar reser rygg och öppnar famn mot stilelementen och dess objekt? Personligen förlorar jag mig gärna i material och mönster, men även form och potentiellt innehåll; oavsett om det gäller kläder, musik eller interiöra delar. Känslan, som inte så enkelt kan tolkas och förstås som en summa av en social ekvation, söker efter lustmässiga möjligheter. Därför söker jag gärna variationer. Men förstår att registret är begränsat. Därför söker jag gärna objekt som kan tala själva och samverka, skapa nya upplevelser och tankar. Men förstår att inget talar av sig själv...ursprungslöst. Lusten har säkert sin avsändare. Hur som helst öppnar sig mitt jag, likt cellens osmos, inför särskilda objekt och låter dessa komma innanför min existens gränser och bli en del av mitt existentiella universum. Som en potentiell möjlighet. Som ytterligare en klang i livssymfonin. Varje objekt är enskilt och suveränt, såsom det förekommer på sin galge eller hylla, men kan ändå inte separeras från kompositionens helhet. Det är liksom annekterat i jagriket. Eller kanske snarare till låns under en tid att bruka efter eget sinne. En sorts oskriven kod skall prövas och...ja, manifesteras. Ett sorts självvalt gisslandrama. Ett sorts påtagligt hägringsarbete av att teckna in regnbågens slut i sanden. Ett sorts självdefinierande skapelsearbete. Ett sorts explicit jagundrande.
.
Några plagg är ibland närmare.
.

Läs hela inlägget »

Tänker vidare på stilfenomenet och dröjer mig kvar vid begreppet 'snobb'. Läser Bourdieu, som potentiellt betraktar samtliga individer, oavsett socialgrupp, för snobbämne. Bourdieu beskriver att de preferensvariationer som går att vaska fram i en kultur och i dess samhälle i första hand baseras på sociala variabler och är allt annat universella och eviga. Det som möjligt är "evigt", är viljan och kraften hos individen (och hens grupp) att skapa en distinktion, ett manifesterat ställningstagande i relation till det omkringvarande. Likt den konstnärliga blicken som Bourdieu så förtjänstfullt studerat, gör stilblicken detsamma; antar formen av den sinnliga kunskapens specifika logik, riktning och mening i sitt sökande efter objekt att personifiera sig med. Den symboliska produktionen av stilvärden skär rakt igenom hela samhället och är inget specifikt "överklassfenomen" som skulle rymma en raffinerad och förfinad kunskap, dold för mer "kulturfattiga" grupper. Varje stilchattering bär sin förfining, sin särskilda känsla för detaljer och kanske främst för gränsen mot "det andra". Om detta går att få en bild av i Kristin Nords artikel i HD;http://www.hd.se/2016-07-03/viktigast-for-politikern-att-aga-sin-stil , med fokus på politiker och deras val av klädstil och yta. Uppenbarligen är den "smak" som vi innehar och får oss att välja i huvudsak ett kvitto och en bekräftelse på att vi uppfyller de sociala förväntningar som omger oss. På så sätt visar vi vår tillhörighet med den grupp vi hamnat hos eller orienterat oss mot. Vår lyhördhet för lokala "Curator groups" är en förmåga att jämföra med ett i det närmaste absolut gehör, för att närma oss delar av Goffmans tankar om vår förmåga att läsa av vår tillvaro (Goffman (1951:303-304)). Att noga lyssna av och följa de inflytelserika idiom som på sätt och vis "härskar" i vår omgivning ger oss lokala och kortsiktiga vinster, men samtidigt skapar en uppenbar bakbundenhet och konformitet såväl som avstånd till andra grupper i samhället. Stilbegreppet är i sin vida bemärkelse en fråga om alla våra val som summativt utgör och definierar oss som sociala varelser, som avgränsar och på sätt och vis isolerar oss. Såhär skriver Bourdieu fram vad smak i själva verket är;


Tastes (i.e. manifested preferences) are the practical affirmation of an inevitable difference. It is no accident that, when they have to be justified, they are asserted purely negatively, by the refusal of other tastes. In matters of taste, more than anywhere else, all determination is negation; and tastes are perhaps first and foremost distastes...The most intolerable thing for those who regard themselves as the possessors of legitimate culture is the sacrilegious reuniting of tastes which taste dictates shall be separated (Bourdieu 1984: 56-57, quoted in Bryson 1996: 886).


Så snobben, hur blev det med hen? Förutom att denna gestalt går att finna överallt, om vi skrapar om än så lite på ytan, tycks ordet och begreppet ofta användas som ett skällsord eller signifikant utpekande av den avvikande och inte ortodoxt rättrogne stilförkunnaren. Snobben manifesterar något "mer", något "för mycket", i relation till de lokala "curator grupperna". "Snobben" blir därför snarare ett uttryck för en gestalts vanor framför ett omdöme som beskriver individen i-sig (vad det nu skulle kunna tänkas vara?!), i relation till den, eller de, som fäller omdömet. Snobben, är enligt Bourdiues logik, som jag tolkar det, en betäckning på och markering av att den individ som ådragit sig bedömningen av epitetet är på väg att placera sig på ett allt för stort avstånd från den sociala gruppens stilavtal (eller sedan en kortare eller längre tid redan befinner sig på ett långt socialt avstånd). Kort sagt; snobben nynnar på en annan visa än den som utpekar i stunden. Makt, narcissistiska tendenser eller ekonomi uteslutet ur reflektionen, kanske trots allt väcker en och annan fundering kring vår egen roll och position i allt vad som gäller stil, smak och identitet.

Läs hela inlägget »

Scannern talar
Och formerna
Ja, de gör som de vill.
Jag är förlorad.

Läs hela inlägget »

Tänker på Europa. Prövar Caravaggios och Rubens språk. Känner samma förtjusning över scannern som över studietidens lådkamera; lika tokigt överraskande som anspråkslös.

Läs hela inlägget »

Ett av höstens samtal på Dunkers filosofikväll skall handla om stil. Rätt och slätt; vad är stil?
Är det en fråga om en förmåga, en känsla eller en reell existens? Frågan ter sig platsberoende. Klassberoende. När förmågan att klä en känsla av den egna existensen rimmar med förväntningarna av det egna sociala sammanhanget, kan stil vara inom räckhåll. En känslig balans av "lagomhet", eller möjligen att röra sig i samma hastighet och riktning som vinden blåser på den enskilda koordinaten...att förverkliga de föreställningar och kunskaper som i stunden är aktuella. Då uppstår en kandidatur till grader av stilhetsförkroppsligande. Därför finns otaliga stilar, men också parallella och tämligen ojämförbara stilbegrepp. Om detta är vi ganska medvetna om. Ordet stil bär förstås också på anspråket om något allmängiltigt och oberoende "stil-igt", något exklusivt och något hägringslikt tillgängligt för ett relativt fåtal. Denna något renodlade stilfantasi är kopplad till svårfångad kärna och suddiga gränser. Kanske för att makt är varje stilideals portvakt. Kanske för att stilfantasins yttersta utpost, om den överhuvudtaget skulle gå att fånga in och besöka, ständigt är i rörelse (av otaliga skäl).
.
Jag vandrar i min garderob för att fånga in mina stilintentioner, mina ambitioner, fantasier och drömmar. Vet att det kostar; engagemang, intresse, laborationsnyfikenhet...och pengar. För att utforska jaget och världen. För att pröva sociala fälts kraft och vibrationer. För att vara medskapare till makt- och meningsfullhet.
Från skospets till kammad mittbena och hattens filt. Från kynikern i sin tunna till dandyn i jetströmmen för de mest förmögna.
.

Läs hela inlägget »

Viger några dagar av den lediga tiden till att utforska scannern...och mig.

Läs hela inlägget »

Skymningsblomster blir gryningsblomster. Blomster bryter genom blomster och vidare. Kronbladsutskotten vet inga gränser. Så är det med oss människor.
.

Läs hela inlägget »

Ville från början måla en bild där ett blått molns vattenpöl var rosa. Där intentioner och innehåll i molnet var annorlunda och de samma i molnpussen. Att det som var inuti tar form i nederbörden. Att tillvaron ter sig i dess utfall. Dess artikulation. Dess spill.
.
Bilden vill fortfarande vad jag ursprungligen ville.
.
Vi tar oss framåt.

Läs hela inlägget »

Detta köksbord.
Pannkakor.
Konst.
Smulor.
Tillrop.
Saft.

Läs hela inlägget »

Om jag vore tvungen att bege mig, som så många olyckade andra idag, vad skulle jag trycka mot bröstet, bära under tyngda armar? Barnen förstås.
Men i min bildvärld, där objekten alltid spelar mot något annat...?

Läs hela inlägget »

Vandrar i skymningsblommans trädgård. Gryningen anas på drömmarnas himmel.
.
Börjar i det tvärtom mörka på griffeltavla.

Läs hela inlägget »

Nu startar arbetet mot gallerinatt i Malmö och separatutställning på Galleri Hera i Stockholm, framåt vårkanten.
Nyfiken.
Två månaders tankearbete ska ta form.

Läs hela inlägget »

2016 > 07

I den fotografiska studions mörker uppstår nya möjligheter. Nya berättelser.


Läs hela inlägget »

Såsom bordet bär sin metaforik återkommer familjen som begrepp i sin vidaste skrud. Vandrar i Familjens trädgård.

Läs hela inlägget »

Arbetar mig fram även i det mer komplexa måleriet. Tänk att det dök upp ett bord till. Tydligen inte färdig med fenomenet.

Läs hela inlägget »

Sedan 2012 har jag arbetat med mina tweetpoems. Till min glädje pryds mången vägg av dessa i vår värld. Här kommer helt nybakade :)

Läs hela inlägget »

Scannern tjänar som spökskrivare och ghostbuster.
Tänk vad bilder av samma person kan te sig olika.

Läs hela inlägget »

Bortom Sociologens habitus och doxa, vad gömmer sig där i människan? Vilka känslomässiga bottnar reser rygg och öppnar famn mot stilelementen och dess objekt? Personligen förlorar jag mig gärna i material och mönster, men även form och potentiellt innehåll; oavsett om det gäller kläder, musik eller interiöra delar. Känslan, som inte så enkelt kan tolkas och förstås som en summa av en social ekvation, söker efter lustmässiga möjligheter. Därför söker jag gärna variationer. Men förstår att registret är begränsat. Därför söker jag gärna objekt som kan tala själva och samverka, skapa nya upplevelser och tankar. Men förstår att inget talar av sig själv...ursprungslöst. Lusten har säkert sin avsändare. Hur som helst öppnar sig mitt jag, likt cellens osmos, inför särskilda objekt och låter dessa komma innanför min existens gränser och bli en del av mitt existentiella universum. Som en potentiell möjlighet. Som ytterligare en klang i livssymfonin. Varje objekt är enskilt och suveränt, såsom det förekommer på sin galge eller hylla, men kan ändå inte separeras från kompositionens helhet. Det är liksom annekterat i jagriket. Eller kanske snarare till låns under en tid att bruka efter eget sinne. En sorts oskriven kod skall prövas och...ja, manifesteras. Ett sorts självvalt gisslandrama. Ett sorts påtagligt hägringsarbete av att teckna in regnbågens slut i sanden. Ett sorts självdefinierande skapelsearbete. Ett sorts explicit jagundrande.
.
Några plagg är ibland närmare.
.

Läs hela inlägget »

Tänker vidare på stilfenomenet och dröjer mig kvar vid begreppet 'snobb'. Läser Bourdieu, som potentiellt betraktar samtliga individer, oavsett socialgrupp, för snobbämne. Bourdieu beskriver att de preferensvariationer som går att vaska fram i en kultur och i dess samhälle i första hand baseras på sociala variabler och är allt annat universella och eviga. Det som möjligt är "evigt", är viljan och kraften hos individen (och hens grupp) att skapa en distinktion, ett manifesterat ställningstagande i relation till det omkringvarande. Likt den konstnärliga blicken som Bourdieu så förtjänstfullt studerat, gör stilblicken detsamma; antar formen av den sinnliga kunskapens specifika logik, riktning och mening i sitt sökande efter objekt att personifiera sig med. Den symboliska produktionen av stilvärden skär rakt igenom hela samhället och är inget specifikt "överklassfenomen" som skulle rymma en raffinerad och förfinad kunskap, dold för mer "kulturfattiga" grupper. Varje stilchattering bär sin förfining, sin särskilda känsla för detaljer och kanske främst för gränsen mot "det andra". Om detta går att få en bild av i Kristin Nords artikel i HD;http://www.hd.se/2016-07-03/viktigast-for-politikern-att-aga-sin-stil , med fokus på politiker och deras val av klädstil och yta. Uppenbarligen är den "smak" som vi innehar och får oss att välja i huvudsak ett kvitto och en bekräftelse på att vi uppfyller de sociala förväntningar som omger oss. På så sätt visar vi vår tillhörighet med den grupp vi hamnat hos eller orienterat oss mot. Vår lyhördhet för lokala "Curator groups" är en förmåga att jämföra med ett i det närmaste absolut gehör, för att närma oss delar av Goffmans tankar om vår förmåga att läsa av vår tillvaro (Goffman (1951:303-304)). Att noga lyssna av och följa de inflytelserika idiom som på sätt och vis "härskar" i vår omgivning ger oss lokala och kortsiktiga vinster, men samtidigt skapar en uppenbar bakbundenhet och konformitet såväl som avstånd till andra grupper i samhället. Stilbegreppet är i sin vida bemärkelse en fråga om alla våra val som summativt utgör och definierar oss som sociala varelser, som avgränsar och på sätt och vis isolerar oss. Såhär skriver Bourdieu fram vad smak i själva verket är;


Tastes (i.e. manifested preferences) are the practical affirmation of an inevitable difference. It is no accident that, when they have to be justified, they are asserted purely negatively, by the refusal of other tastes. In matters of taste, more than anywhere else, all determination is negation; and tastes are perhaps first and foremost distastes...The most intolerable thing for those who regard themselves as the possessors of legitimate culture is the sacrilegious reuniting of tastes which taste dictates shall be separated (Bourdieu 1984: 56-57, quoted in Bryson 1996: 886).


Så snobben, hur blev det med hen? Förutom att denna gestalt går att finna överallt, om vi skrapar om än så lite på ytan, tycks ordet och begreppet ofta användas som ett skällsord eller signifikant utpekande av den avvikande och inte ortodoxt rättrogne stilförkunnaren. Snobben manifesterar något "mer", något "för mycket", i relation till de lokala "curator grupperna". "Snobben" blir därför snarare ett uttryck för en gestalts vanor framför ett omdöme som beskriver individen i-sig (vad det nu skulle kunna tänkas vara?!), i relation till den, eller de, som fäller omdömet. Snobben, är enligt Bourdiues logik, som jag tolkar det, en betäckning på och markering av att den individ som ådragit sig bedömningen av epitetet är på väg att placera sig på ett allt för stort avstånd från den sociala gruppens stilavtal (eller sedan en kortare eller längre tid redan befinner sig på ett långt socialt avstånd). Kort sagt; snobben nynnar på en annan visa än den som utpekar i stunden. Makt, narcissistiska tendenser eller ekonomi uteslutet ur reflektionen, kanske trots allt väcker en och annan fundering kring vår egen roll och position i allt vad som gäller stil, smak och identitet.

Läs hela inlägget »

Scannern talar
Och formerna
Ja, de gör som de vill.
Jag är förlorad.

Läs hela inlägget »

Tänker på Europa. Prövar Caravaggios och Rubens språk. Känner samma förtjusning över scannern som över studietidens lådkamera; lika tokigt överraskande som anspråkslös.

Läs hela inlägget »

Ett av höstens samtal på Dunkers filosofikväll skall handla om stil. Rätt och slätt; vad är stil?
Är det en fråga om en förmåga, en känsla eller en reell existens? Frågan ter sig platsberoende. Klassberoende. När förmågan att klä en känsla av den egna existensen rimmar med förväntningarna av det egna sociala sammanhanget, kan stil vara inom räckhåll. En känslig balans av "lagomhet", eller möjligen att röra sig i samma hastighet och riktning som vinden blåser på den enskilda koordinaten...att förverkliga de föreställningar och kunskaper som i stunden är aktuella. Då uppstår en kandidatur till grader av stilhetsförkroppsligande. Därför finns otaliga stilar, men också parallella och tämligen ojämförbara stilbegrepp. Om detta är vi ganska medvetna om. Ordet stil bär förstås också på anspråket om något allmängiltigt och oberoende "stil-igt", något exklusivt och något hägringslikt tillgängligt för ett relativt fåtal. Denna något renodlade stilfantasi är kopplad till svårfångad kärna och suddiga gränser. Kanske för att makt är varje stilideals portvakt. Kanske för att stilfantasins yttersta utpost, om den överhuvudtaget skulle gå att fånga in och besöka, ständigt är i rörelse (av otaliga skäl).
.
Jag vandrar i min garderob för att fånga in mina stilintentioner, mina ambitioner, fantasier och drömmar. Vet att det kostar; engagemang, intresse, laborationsnyfikenhet...och pengar. För att utforska jaget och världen. För att pröva sociala fälts kraft och vibrationer. För att vara medskapare till makt- och meningsfullhet.
Från skospets till kammad mittbena och hattens filt. Från kynikern i sin tunna till dandyn i jetströmmen för de mest förmögna.
.

Läs hela inlägget »

Viger några dagar av den lediga tiden till att utforska scannern...och mig.

Läs hela inlägget »

Skymningsblomster blir gryningsblomster. Blomster bryter genom blomster och vidare. Kronbladsutskotten vet inga gränser. Så är det med oss människor.
.

Läs hela inlägget »

Ville från början måla en bild där ett blått molns vattenpöl var rosa. Där intentioner och innehåll i molnet var annorlunda och de samma i molnpussen. Att det som var inuti tar form i nederbörden. Att tillvaron ter sig i dess utfall. Dess artikulation. Dess spill.
.
Bilden vill fortfarande vad jag ursprungligen ville.
.
Vi tar oss framåt.

Läs hela inlägget »

Detta köksbord.
Pannkakor.
Konst.
Smulor.
Tillrop.
Saft.

Läs hela inlägget »

Om jag vore tvungen att bege mig, som så många olyckade andra idag, vad skulle jag trycka mot bröstet, bära under tyngda armar? Barnen förstås.
Men i min bildvärld, där objekten alltid spelar mot något annat...?

Läs hela inlägget »

Vandrar i skymningsblommans trädgård. Gryningen anas på drömmarnas himmel.
.
Börjar i det tvärtom mörka på griffeltavla.

Läs hela inlägget »

Nu startar arbetet mot gallerinatt i Malmö och separatutställning på Galleri Hera i Stockholm, framåt vårkanten.
Nyfiken.
Två månaders tankearbete ska ta form.

Läs hela inlägget »

2016 > 07

I den fotografiska studions mörker uppstår nya möjligheter. Nya berättelser.


Läs hela inlägget »

Såsom bordet bär sin metaforik återkommer familjen som begrepp i sin vidaste skrud. Vandrar i Familjens trädgård.

Läs hela inlägget »

Arbetar mig fram även i det mer komplexa måleriet. Tänk att det dök upp ett bord till. Tydligen inte färdig med fenomenet.

Läs hela inlägget »

Sedan 2012 har jag arbetat med mina tweetpoems. Till min glädje pryds mången vägg av dessa i vår värld. Här kommer helt nybakade :)

Läs hela inlägget »

Scannern tjänar som spökskrivare och ghostbuster.
Tänk vad bilder av samma person kan te sig olika.

Läs hela inlägget »

Bortom Sociologens habitus och doxa, vad gömmer sig där i människan? Vilka känslomässiga bottnar reser rygg och öppnar famn mot stilelementen och dess objekt? Personligen förlorar jag mig gärna i material och mönster, men även form och potentiellt innehåll; oavsett om det gäller kläder, musik eller interiöra delar. Känslan, som inte så enkelt kan tolkas och förstås som en summa av en social ekvation, söker efter lustmässiga möjligheter. Därför söker jag gärna variationer. Men förstår att registret är begränsat. Därför söker jag gärna objekt som kan tala själva och samverka, skapa nya upplevelser och tankar. Men förstår att inget talar av sig själv...ursprungslöst. Lusten har säkert sin avsändare. Hur som helst öppnar sig mitt jag, likt cellens osmos, inför särskilda objekt och låter dessa komma innanför min existens gränser och bli en del av mitt existentiella universum. Som en potentiell möjlighet. Som ytterligare en klang i livssymfonin. Varje objekt är enskilt och suveränt, såsom det förekommer på sin galge eller hylla, men kan ändå inte separeras från kompositionens helhet. Det är liksom annekterat i jagriket. Eller kanske snarare till låns under en tid att bruka efter eget sinne. En sorts oskriven kod skall prövas och...ja, manifesteras. Ett sorts självvalt gisslandrama. Ett sorts påtagligt hägringsarbete av att teckna in regnbågens slut i sanden. Ett sorts självdefinierande skapelsearbete. Ett sorts explicit jagundrande.
.
Några plagg är ibland närmare.
.

Läs hela inlägget »

Tänker vidare på stilfenomenet och dröjer mig kvar vid begreppet 'snobb'. Läser Bourdieu, som potentiellt betraktar samtliga individer, oavsett socialgrupp, för snobbämne. Bourdieu beskriver att de preferensvariationer som går att vaska fram i en kultur och i dess samhälle i första hand baseras på sociala variabler och är allt annat universella och eviga. Det som möjligt är "evigt", är viljan och kraften hos individen (och hens grupp) att skapa en distinktion, ett manifesterat ställningstagande i relation till det omkringvarande. Likt den konstnärliga blicken som Bourdieu så förtjänstfullt studerat, gör stilblicken detsamma; antar formen av den sinnliga kunskapens specifika logik, riktning och mening i sitt sökande efter objekt att personifiera sig med. Den symboliska produktionen av stilvärden skär rakt igenom hela samhället och är inget specifikt "överklassfenomen" som skulle rymma en raffinerad och förfinad kunskap, dold för mer "kulturfattiga" grupper. Varje stilchattering bär sin förfining, sin särskilda känsla för detaljer och kanske främst för gränsen mot "det andra". Om detta går att få en bild av i Kristin Nords artikel i HD;http://www.hd.se/2016-07-03/viktigast-for-politikern-att-aga-sin-stil , med fokus på politiker och deras val av klädstil och yta. Uppenbarligen är den "smak" som vi innehar och får oss att välja i huvudsak ett kvitto och en bekräftelse på att vi uppfyller de sociala förväntningar som omger oss. På så sätt visar vi vår tillhörighet med den grupp vi hamnat hos eller orienterat oss mot. Vår lyhördhet för lokala "Curator groups" är en förmåga att jämföra med ett i det närmaste absolut gehör, för att närma oss delar av Goffmans tankar om vår förmåga att läsa av vår tillvaro (Goffman (1951:303-304)). Att noga lyssna av och följa de inflytelserika idiom som på sätt och vis "härskar" i vår omgivning ger oss lokala och kortsiktiga vinster, men samtidigt skapar en uppenbar bakbundenhet och konformitet såväl som avstånd till andra grupper i samhället. Stilbegreppet är i sin vida bemärkelse en fråga om alla våra val som summativt utgör och definierar oss som sociala varelser, som avgränsar och på sätt och vis isolerar oss. Såhär skriver Bourdieu fram vad smak i själva verket är;


Tastes (i.e. manifested preferences) are the practical affirmation of an inevitable difference. It is no accident that, when they have to be justified, they are asserted purely negatively, by the refusal of other tastes. In matters of taste, more than anywhere else, all determination is negation; and tastes are perhaps first and foremost distastes...The most intolerable thing for those who regard themselves as the possessors of legitimate culture is the sacrilegious reuniting of tastes which taste dictates shall be separated (Bourdieu 1984: 56-57, quoted in Bryson 1996: 886).


Så snobben, hur blev det med hen? Förutom att denna gestalt går att finna överallt, om vi skrapar om än så lite på ytan, tycks ordet och begreppet ofta användas som ett skällsord eller signifikant utpekande av den avvikande och inte ortodoxt rättrogne stilförkunnaren. Snobben manifesterar något "mer", något "för mycket", i relation till de lokala "curator grupperna". "Snobben" blir därför snarare ett uttryck för en gestalts vanor framför ett omdöme som beskriver individen i-sig (vad det nu skulle kunna tänkas vara?!), i relation till den, eller de, som fäller omdömet. Snobben, är enligt Bourdiues logik, som jag tolkar det, en betäckning på och markering av att den individ som ådragit sig bedömningen av epitetet är på väg att placera sig på ett allt för stort avstånd från den sociala gruppens stilavtal (eller sedan en kortare eller längre tid redan befinner sig på ett långt socialt avstånd). Kort sagt; snobben nynnar på en annan visa än den som utpekar i stunden. Makt, narcissistiska tendenser eller ekonomi uteslutet ur reflektionen, kanske trots allt väcker en och annan fundering kring vår egen roll och position i allt vad som gäller stil, smak och identitet.

Läs hela inlägget »

Scannern talar
Och formerna
Ja, de gör som de vill.
Jag är förlorad.

Läs hela inlägget »

Tänker på Europa. Prövar Caravaggios och Rubens språk. Känner samma förtjusning över scannern som över studietidens lådkamera; lika tokigt överraskande som anspråkslös.

Läs hela inlägget »

Ett av höstens samtal på Dunkers filosofikväll skall handla om stil. Rätt och slätt; vad är stil?
Är det en fråga om en förmåga, en känsla eller en reell existens? Frågan ter sig platsberoende. Klassberoende. När förmågan att klä en känsla av den egna existensen rimmar med förväntningarna av det egna sociala sammanhanget, kan stil vara inom räckhåll. En känslig balans av "lagomhet", eller möjligen att röra sig i samma hastighet och riktning som vinden blåser på den enskilda koordinaten...att förverkliga de föreställningar och kunskaper som i stunden är aktuella. Då uppstår en kandidatur till grader av stilhetsförkroppsligande. Därför finns otaliga stilar, men också parallella och tämligen ojämförbara stilbegrepp. Om detta är vi ganska medvetna om. Ordet stil bär förstås också på anspråket om något allmängiltigt och oberoende "stil-igt", något exklusivt och något hägringslikt tillgängligt för ett relativt fåtal. Denna något renodlade stilfantasi är kopplad till svårfångad kärna och suddiga gränser. Kanske för att makt är varje stilideals portvakt. Kanske för att stilfantasins yttersta utpost, om den överhuvudtaget skulle gå att fånga in och besöka, ständigt är i rörelse (av otaliga skäl).
.
Jag vandrar i min garderob för att fånga in mina stilintentioner, mina ambitioner, fantasier och drömmar. Vet att det kostar; engagemang, intresse, laborationsnyfikenhet...och pengar. För att utforska jaget och världen. För att pröva sociala fälts kraft och vibrationer. För att vara medskapare till makt- och meningsfullhet.
Från skospets till kammad mittbena och hattens filt. Från kynikern i sin tunna till dandyn i jetströmmen för de mest förmögna.
.

Läs hela inlägget »

Viger några dagar av den lediga tiden till att utforska scannern...och mig.

Läs hela inlägget »

Skymningsblomster blir gryningsblomster. Blomster bryter genom blomster och vidare. Kronbladsutskotten vet inga gränser. Så är det med oss människor.
.

Läs hela inlägget »

Ville från början måla en bild där ett blått molns vattenpöl var rosa. Där intentioner och innehåll i molnet var annorlunda och de samma i molnpussen. Att det som var inuti tar form i nederbörden. Att tillvaron ter sig i dess utfall. Dess artikulation. Dess spill.
.
Bilden vill fortfarande vad jag ursprungligen ville.
.
Vi tar oss framåt.

Läs hela inlägget »

Detta köksbord.
Pannkakor.
Konst.
Smulor.
Tillrop.
Saft.

Läs hela inlägget »

Om jag vore tvungen att bege mig, som så många olyckade andra idag, vad skulle jag trycka mot bröstet, bära under tyngda armar? Barnen förstås.
Men i min bildvärld, där objekten alltid spelar mot något annat...?

Läs hela inlägget »

Vandrar i skymningsblommans trädgård. Gryningen anas på drömmarnas himmel.
.
Börjar i det tvärtom mörka på griffeltavla.

Läs hela inlägget »

Nu startar arbetet mot gallerinatt i Malmö och separatutställning på Galleri Hera i Stockholm, framåt vårkanten.
Nyfiken.
Två månaders tankearbete ska ta form.

Läs hela inlägget »